torsdag 12 mars 2009

Singer/Songwriter 2: Chuck Brodsky

Chuck Brodsky
20 maj 1960, Philadelphia, Pennsylvania, USA



---

Dags igen för ytterligare en av dessa mina käraste musikskatter... Jag har sugit lite extra på den här karamellen - jag har velat skriva om Chuck Brodsky länge nu. Han är "min" Bob Dylan! Singer/songwriters ska man inte slölyssna till, den stressade nutidsmänniskan missar säkerligen månget litet budskap från dessa ofta försiktiga och lågmälda röster... Så, utrusta dig nu med lite tålamod - och lyssna!

Jag har en svaghet för bitterljuvhet, avskalad musikalisk dräkt, närhet och uppriktighet, och har funnit de innerligaste vardagsbetraktande sanningssägarna i den stora akustiska amerikanska singer/songwriter-traditionen, men för att jag inte ska få "allergi" så måste artisten i fråga stå över de vanligaste kommersiella greppen. Jag skrev förut om en man som lyckats med det i mina ögon - Larry Jon Wilson - tyvärr med resultatet att skivindustrin vänt honom ryggen i 28 år! Läs mer om honom här!

Närhet och uppriktighet är ofta en balansakt - att inte riskera att hamna i pekoral och känslosamma överdrifter. När jag väl funnit en sådan artist ger den mig så mycket att det är värt all möda sökandet inneburit. Chuck är ett av dessa unikum - han berättar om vardagligheter och tendenser i samhället med sådan värme att jag blir gråtmild av rörelse. Han använder sig också av skarp ironi, och levererar samhällskritik, i sitt berättande. På något sätt ges både samhällskritik och kärleksbudskap med nästan lika stor värme - det ligger i hans röst...

Jag var under 2000-talets början ofta in på amerikanska folkmusikfestivalers hemsidor, och fann många intressanta namn den vägen - artister som aldrig spelats i svensk radio! Hur jag fann Chuck Brodsky minns jag inte, men jag är glad att jag gjorde det.

Det enda jag hört på svensk radio är hans gitarr, från inledningen av hans låt "Hockey Fight Song". Den användes som signatur till vissa av radions sportsändingar för några år sedan. Den finns nu i sin helhet i spellistan som låt nummer 13 - en kul låt full av ironi om den amerikanska underhållningsvåldshockeyn...

Några av de bästa singer/songwriters jag känner till har aldrig hörts i svensk radio, vad jag vet. Jag återkommmer till dessa med ojämna mellanrum...

1996 gavs skivan "Letters In The Dirt" ut. Detta är också titeln på en av låtarna. Det finns inte mycket med Chuck Brodsky på YouTube - knappt något alls...

"Letters In The Dirt" fann jag dock i en live-version. För mig ger detta klipp en bra bild av Chuck Brodskys hjärtas bevekelsegrunder för hans musikantskap. "Letters In The Dirt" handlar om Richie Allen - en svart basebollspelare från Philadelphia. Lyssna uppmärksamt, så lovar jag att Chuck kan beveka den mest inbitne sporthataren - oerhört rörande:


Eftersom det finns så väldigt lite på Youtube med honom har jag totalt lagt upp fyra nya spår i spelaren [som numera är flyttad hit] - nedan preseteras resten:

1998 kom "Radio" ut - hans bästa! På den ligger "Hockey Fight Song". Från den har jag även valt titelspåret - låt nr 14. Den handlar om hur en hel liten stad bryr sig om en handikappad kille kallad "Radio", och om hur han får bli "waterboy" till skolans rugbylag. Låten användes 2003 i soundtracket till filmen med samma namn - "Radio (inspired by a true story)" med Cuba Gooding Jr. i huvudrollen. Låten avslutar filmen som är en riktig "klump-i-halsen-film"...

På samma skiva finns "The Come Heres & The Been Heres", som handlar om spänningen mellan "infödda" och "inflyttade", och mötet mellan gammalt och nytt. Som låt nr 15 ligger den, men denna gång från en annan skiva där den amerikanske samhällskritikern/stå upp komikern/poeten/musikern Chris Chandler läser korta textavsnitt mellan Chucks verser. CD:n är Chris' och kallas "Collaborations" från 1999 - en CD som fått strålande kritik!



Sist - nr. 16 i spellistan - en kritisk låt om dubbelmoral och att allt kan ursäktas i religionens namn - "Our Gods (Are Great)" från "Radio".

Chuck har skrivit ett helt knippe låtar som på ett eller annat sätt berör baseball - tillräckligt många för att det skulle bli en egen skiva kallad "The Baseball Ballads" från 2002...

På Chuck Brodskys officiella hemsida finns samtliga texter till alla hans låtar - ett bevis på att texterna och budskapen i dem står i första rummet!

På hans Myspace-sida finns ytterligare fyra låtar för avlyssning!

Dessutom finns där detta videoklipp av halvdålig kvalitet - "Chuck live with Steve Wickham of the Waterboys":


- Den flyttade spelaren ligger HÄR!

--S.

torsdag 26 februari 2009

Jerry Lewis

Att associera musik med händelser är en självklarhet - känslor, minnen - glada och sorgsna...

Själv hörde jag Leroy Andersons "Typewriter Song" på radion häromdagen, och kunde inte låta bli att tänka på Jerry Lewis' visuella version av den...

Inte "världsmusik" direkt, men jag kunde inte låta bli - håll tillgodo:


--S.

onsdag 25 februari 2009

CD-tips: Pharoah Sanders - Save Our Children (1999)

Kom hem idag - möttes av en jättedisk. Åt lite; byggde vidare på diskbberget. Satte mig en stund framför datorn. Valde en skiva som jag aldrig tidigare lyssnat på - en tio år gammal cd med Pharoah Sanders (f. 13 oktober 1940). Det som lockade var främst att både Trilok Gurtu och Zakir Hussein deltar på skivan.
Jag behövde något som gjorde diskarbetet mindre ångestframkallande... Och, det lyckades - det var länge sedan jag mått så bra under en "porslins-tvangnings-seans".

Denna skiva har egentligen fler beröringspunkter med avslappningamusik än med jazz. Den enda jazzlåt som förekommer är "A Nightingale Sang In Berkeley Square" - fast här kallas den "Night In Berkeley Square".

När den som nr 2 sätter igång tänker jag först "- Inte en till version av den låten...", men sveps snart med och inser att detta är en feelgood-skiva fylld av positiv energi, där alla är snälla... Det är ibland nästan hissmusiksvarning om det inte vore för att det svävande tillståndet känns så övertygande levande! Trots att tablas smattrar igång med intensitet ibland är det inte "riktningen" utan "tillståndet" som är grejen...

Det är en balansakt att leverera sådan här musik utan att den blir oengagerande uddlöst bakgrundsskval - men det klarar dessa överkompetenta herrar med en självklarhet - de ÄR musiken...

Här är de första tio minuterna av den 14 minuter långa "Jewels of Love" från cd:n "Save Our Children":


Pharoah Sanders räknas till en av de största saxonfonisterna inom jazzen. Han spelade med John Coltrane på 60-talet. Han har ägnat sig mycket åt avant garde och experimentell jazz. 1995 inledde han ett samarbete med den tidigare nämna Bill Laswell. Han är ingen jag är "inlyssnad på" men det verkar som att han på senare år blivit mer reflekterande och "skönspelande"...

Följande går att läsa på hans hemsida:

"In 1995, Sanders made his first major-label album in many years, Message From Home (produced by Bill Laswell for Verve). The two followed that one up in 1999 with Save Our Children. In 2000, Sanders released Spirits -- a multi-ethnic live suite with Hamid Drake and Adam Rudolph."

Båda är slagverkare som har många "etniska samarbeten på sina samveten"!
...vilket nog gör att jag kommer att återvända till Pharoah för att bevaka den "etniska" sidan av honom...

Hamid Drake:


Adam Rudolph:


- Pharoah Sanders officella hemsida

- Wikipedia om Pharoah Sanders

--S.

måndag 23 februari 2009

Oscar till Rahman!

Storslam för filmen "Slumdog Millionaire" på Oscars-galan - 8 Oscars av 10 nominerade... Två av dessa gick till den oerhört produktive kompositören och sångaren A. R. Rahman - 'Best Song' ("Jai Ho")och 'Best Original Score'.

A. R. Rahman föddes 6 januari 1967, och är indiska Bollywoods svar på John Williams. Nej det stämmer inte - han är redan större där trots sina unga år än vad John Williams någonsin varit för amerikansk filmmusik. Rahman har skaffat sig en sådan oerhörd särställning som filmmusik-kreatör i Bollywood att man ibland kan tro att de inte har någon annan... Trots sina 42 år fyllda har han redan komponerat musik till över 100 filmer!

Oscar-utdelningen fick mig att minnas mina favoriter av honom - från den prisbelönta filmen "Dil Se" (1998) där Rahman också stått för musiken! Här är tre låtar som jag samtliga tycker är bättre än det vinnande Oscars-bidraget i år!

Låten "Chaiyya Chayyia" - obetalbart när den turbanklädda "headbangingen" börjar:


År 2006 dök "Chaiyya Chayyia" oväntat upp i en annan film - "Inside Man" med Clive Owen - själv studsade jag till av igenkännande glädje i biosalongen. Tydligen hade regissör Spike Lee sett "Dil Se" och förälskat sig i musiken - ingen annan uppenbar anledning fanns att plocka in den i "Inside Man".

Låten Dil Se Re:


Samma låt live med A. R. Rahman vid micken:


Låten "Jiya Jale":


- Wikipedia-länk

- Officiell hemsida

--S.

Arto Tunçboyaciyan m fl

Arto Tunçboyaciyan
eller
Արտո Թունչբոյաջյան
som vi initierade kallar honom...



Första gången jag hörde Artos röst - har jag förstått i efterhand - var tillsammans med Joe Zawinul. Han har medverkat på flera av Zawinuls produktioner. Från Zawinuls live-skiva "Vienna Nights" från 2005 ligger nu "- Do You Want Some Tea, Grandpa?" som spår 12 i spelaren ovan, där man hör Artos röst varvad med Joe Zawinuls synth-motsvarighet. Låten finns även med på studioplattan "My People" från 1986.

Arto är något så osannolikt som en armenisk "folkjazzmusiker". Första gången jag visste att jag hörde honom trodde jag inte det var möjligt - eller ens "tillåtet" för en armenisk musiker att framföra musik av det slag han gör. Det osannolika tyckte jag bestod i det jag, i min okunniga fördomsfullhet, trodde Armenien stod för i form av avskildhet från omvärlden och "ovästerländskhet" vad gäller traditioner...

Se honom - multiinstrumentalisten - slagverkaren, sångaren och entertainern framföra detta solo på flaska, röst och tamburin:


Går man in på hans hemsida får man förklaringen till hans musikaliska bredd. Arto föddes 1957 i Turkiet av Armeniska föräldrar. Hans bror, Onno - också musiker, sägs ha varit en stor inspirationskälla för honom, så vid 11 års ålder var hans folkmusikaliska karriär igång. 1981 flyttade han till USA, och sedan dess har han turnerat runt om i världen. De två första soloplattorna kom ut 1985.

Ett av hans första samarbeten som ledde till 5 skivor var Night Ark tillsammans med oudvirtuosen Ara Dinkjian.

Ett underbart "feel-good"-live-klipp från Jerusalem, Israel, 1998 - låten "Homecoming", som finns, men tyvärr mycket mer tillrättalagd, på Night Arks CD "Treasures" från 2000:


Ett till, som tyvärr bara innehåller en bild på Arto, och alltså inte är live, är detta stillsamma klipp:


I eget namn har han spelat in dryga tiotalet skivor.

1999 kom så första cd:n hans nya egna band "Armenian Navy Band" - extra roligt blir det då man inser att Armenien inte har en egen flotta, sannolikt främst med anledning av den icke existerande kustlinjen...

De är stundtals sjövilda, tokroliga, och väldigt musikaliskt "vakna och pigga", och stundtals väldigt allvarligt traditionella.

Här, live i Belgrad, Serbien, framför de låt nr. 2 från CD:n "Sound of Our Life, part 1 - Natural Seeds" från 2004. Någon "Part 2" finns ännu inte som det verkar:


Fortsättningen är låt nr. 3 - "Mar". Varför man valt spanska titlar på alla låtar på denna CD vet jag inte:


Jag har försökt hitta ett favoritalbum med honom, men efter att ha lyssnat igenom i det närmaste alla har jag inte lyckats - jag behöver nog mer tid på mig, men här kommer ytterligare ett klipp. Detta rör hans hembygds mest kända naturobjekt - det heter "Ararat". Det sägs ju vara Ararats topp som Noaks ark strandade.

YouTube-användaren Zariadris som lagt ut klippet skriver följande om det:

"Before it became the name of the greatest, most sacred mountain in Asia Minor, Ararat was the Biblical name of Armenia herself. This unofficial video is a portrait of Arto and Ararat as one. It's a tribute to him and his song, and to an ancient people still rooted in their native land."

Det är vackert, vackert och känsligt, känsligt...:


Ett av Artos senare projekt är tillsammans med leadgestalten i det småexperimentella hårdrocksbandet System Of A Down - Serj Tankian - också han bördig från Armenien! Cd:n heter "Serart" och kom ut 2003. "Serart" är en sammansmältning av deras respektive förnamn. Ett andra album sägs vara planerat, men tidsbrist har gjort att de inte kan lämna något besked om när.

System of a Down har sedan 2006 tagit paus, och vad jag förstår så har samtliga medlemmar i gruppen sidoprojekt de ägnar sig åt för närvarande.

Läs en intervju med Serj angående samarbetet med Arto på Music OMH:s hemsida!

Kanske är samarbetet ibland lite mycket "lekstuga", men det är kul och lite experimentellt, och samtidigt väldigt mångskiftande - många intryck...

Här är ett slags reprotageklipp om skivan med varvade intervjuavsnitt och musik-inslag:


Serj har engagerat sig mycket politiskt för det armeniska folket - och de har en del att arbeta med - i synnerhet gällande sin relation till Turkiet, från vilka man önskar en officiell ursäkt för massakrerna på armenier på 1920-talet. Totalt räknar man med att över 1 mijlon armenier dödats.

En omfattande Wikipedia-artikel på engelska om de armeniska folkmorden kan ni läsa här!

Även i sin relation till sin granne i öster - Azerbajdzjan - har man ett och annat att ta itu med; och här kommer så mitt inlägg i den armeniska utrikesdebatten.

Jag hade inte tänkt att denna blogg skulle bli vare sig politisk eller partisk på något sätt än rent musikaliskt, men när man ser inslag som följande är det svårt att låta bli - om förstörelsen av tusenåriga gravstenar i Djulfa:


Den som vill fördjupa sig ytterligare i just denna fråga kan gå in på Djulfa Virtual Memorial and Museum

---

Sist, men inte minst - det härliga med YouTube...

Jag förlorade mig en stund bland videoklippen och lät mig länkas längre och längre in bland armeniska storband och små obskyra ensembler - och fann plötsligt detta intressanta lilla 2-minuters amatör-klipp från jazzkrogen Malkhas Jazz Club i Jerevan - Armeriens huvudstad. En grupp som kallar sig Time Report Band, med delvis traditionella instrument framför etnisk jazz.

Håll till godo:


- En kort presentation av gruppen Time Report Band.

Klubben är döpt efter Armeniens främste jazzpianist - Levon Malkasyan - en man som t o m titulerats Den Armeniska Jazzens Gudfader!

Så, what the heck, här är ett klipp med honom också:


---

- Artos officiella hemsida

- Arto på Wikipedia

--S.

lördag 21 februari 2009

Vår bästa tid är nu...

Nyligen dog Louie Bellson - den 14 februari - 84 år gammal. Han var en av de sista stora "klassiska" amerikanska jazztrummisarna. Hans italienska föräldrar hade fått för sig att döpa honom till Luigi Paulino Alfredo Francesco Antonio Balassoni, men han föredrog att bli kallad Louie Bellson - av förklarliga skäl...

Han var i klass med Gene Krupa och Buddy Rich. Han introducerade användandet av dubbla bastrummor i trumsetet - något som många tagit efter - framförallt inom rockvärlden.

Här är ett charmigt 50-talsklipp:


---

Jag blir lite trött på att höra om alla "musikaliska dödsfall"... Samtidigt får just dessa mig att återvända till musik jag annars aldrig skulle lyssnat på igen. Exempelvis låten "Intimacy of the Blues" med trumpetaren Cat Anderson, från storbandsplattan "The Louis Bellson Explosion" från 1975 - imponerande fräscht och livfullt.

Man blir på något sätt tacksam över alla generationer av musiker och arvet de lämnar efter sig till oss. Vi har sååå mycket att ösa ur - mer än någon annan generation innan oss. Detta får mig att tänka på vad en musikervän sa till mig, när min ibland ohälsosamt höga musikkonsumtionsnivå gått upp för honom - nämligen att det idag produceras mer musik världen över än vad man hinner med att lyssna på! Även om man skulle lyssna dygnet runt, året om, skulle man ändå "komma efter"...

Först blev jag stressad av uttalandet, men visst är det egentligen underbart - det gäller bara att på något sätt hitta det som är "någonting att ha". Vad som är något att ha, är förstås upp till var och en att bedöma, men har man en nyfikenhet på det världsmusikaliska vill jag bara påpeka att "vår bästa tid är nu" - och HÄR... hoppas jag. Mina tips på denna blogg kommer ur 10.000-tals timmar av musiklyssnande.

Jag hoppas vi kan tipsa varandra om musik som berört oss, så välkomna att kommentera och lämna egna tips - min nyfikenhet har inte släppt hittills, och jag hoppas jag kommer få dras med den livet ut.

Sedan vill jag, sist men inte minst, gratulera alla som fick biljetter till årets största balkanhändelse i Sverige - Fanfare Ciocarlia med gästers konsert på Tyrol i Stockholm ikväll - The Gypsy Queens & Kings. Den tar avstamp i gruppens platta från förra året med namnet "Queens & Kings", som var fylld av gästartister!

När jag kollade var det utsålt!

--S.

tisdag 17 februari 2009

Provocerande pirater eller framsynta föregångare!?

Från min musikaliska stockholmshorisont har jag de senaste 10 åren med glädje sett hur utbudet av konserter med etnisk prägel ökat:
- Södra Teaterns i det närmaste renodling av konsertutbudet mot det världsmusikaliska;
- Kulturhusets vida blickar i sitt musikaliska programutbud;
- Rikskonserters folkmusikaliska stall av artister, kontinuerligt uppdaterat, som man erbjuder konsertarrangörer runtom i Sverige, samt deras egen verksamhet vid Nybrokajen 11;
- och, på tal om "stall", världs- och folkmusikstället Stallets etablering vägg-i-vägg;
- samt konsertarrangörsföreningen Selams tillkomst och fortlevnad...

Sveriges Radios P2:s folk- & världsmusikaliska programutbud har också ökat.

Igår fick jag, i större perspektiv, ett slags bekräftelse på ovanstående genom följande:

Igår startade rättegången mot svenska fildelningsförmedlings-sajten The Pirate Bay's fyra grundare - ett mål som nu följs med stort intresse från många håll. Frågan är - är de provocerande pirater eller framsynta föregångare!?

SR:s P1:s Studio Ett bjöd därför igår in till debatt i ämnet. Där fick jag en riktig aha-upplevelse, när medieprofessor emeritus Roger Wallis hävdar att domedagsstämningen kring artisters och upphovsmäns villkor var klart överdrivna, och berättar att konserter och biljettförsäljning ökat enormt de senaste åren i Sverige. Han pekade på att detta medför en förflyttning av pengaflödet från skivindustrin till konsertarrangörer och artisterna själva. En musikkonsument som lägger hudrafemtio kronor på en CD bidrar mindre till artisten han eller hon beundrar än den som lägger motsvarande summa på en konsertbiljett...

Lyssna till debatten här!

Kan det vara så att denna omfokusering genom internet och fildelning gjort att det faktiskt gynnar artisterna i fråga, på ett mycket mer demokratiskt sätt dessutom, när tillgängligheten nu är större än den någonsin varit? Jag får villigt erkänna att jag exempelvis aldrig skulle köpt en skiva med turkiske Omar Farouk Tekbilek om jag inte hört honom på nätet först...

Kan det var så att fildelning t o m frigjort kapital hos den musikintresserade allmänheten, så att de kan ta det naturliga steget efter ett skivinköp - att gå på konsert - snabbare än annars? Är det så - vilket jag misstänker - tycker jag det känns mycket sympatiskt!

Amatörmusiker som jag är - som nästan alltid får spela gratis - så känner jag starkt för musikers och artisters villkor, som ofta besitter ett yrkeskunnande och en hantverksskicklighet som få andra yrkesgrupper kan visa upp! Jag tycker att artister ska ha betalt för sina kreativa ansträngningar, men kanske är ersättningar till upphovsmännen genom radio- och andra offentliga framföranden, skött av STIM, och konserter, där artisterna får lön för utfört arbete, ett mer rättvist försörjningssätt...

Dessutom finns inget som går upp mot ett konsertbesök!

--S.