Musikspelaren - kommenterad lista

//Uppdatering:
PodBean-spelaren är flyttad - HIT!//

Här följer en kommenterad lista över vad som spelas i den nya spelaren överst på bloggen. Låtarna är till för att ytterligare belysa de artister som nämns i bloggen, och är upplagda då de ej gått att finna någon annanstans på nätet. Genom att klicka på varje enskilt spår i listningen nedan tas ni till artikeln i fråga.

Listningen har följande syntax:
nr. Artistens Namn - [(utgivningsår) Skivtitel] - spårnr - Låttitel (Land)

01. Larry Jon Wilson - [(2008) Larry Jon Wilson] - 12 - Where From (USA)
Detta exempel är från LJW:s senaste platta - hans första på 28 år - ensam med sin gitarr! "Where From" är passande nog sista spår på CD:n - vill du hänga med i texten finns den på hans fan site!

02. Richard Bona - [(2001) Reverence] - 03 - Suninga (Kamerun)
Richard nämndes som hastigast i inlägget om Bobby Mcferrin där också ett videoklipp existerar med dessa två, men kommer tas upp mer genomgående snart. Det finns en engelsk titel med på varje spår på denna CD, och för denna låt är den "When Will I Ever See You". Jag har fått förklarat för mig att den handlar om ett ögonblick då "jaget" i sången såg en kvinna på stan/i byn - en kvinna han aldrig förr sett - och sedan söker efter henne, men aldrig återfinner.

03. Nguyên Lê & Huong Thanh - [(1999) Moon & Wind] - Lovers On The Mountain (Vietnam)
Gitarristen Nguyên Lê och sångerskan Huong Thanh är båda vietnameser som flyttat till Frankrike. Jag hade svårt att hitta bra klipp som exemplifierar deras världsmusikaliska samarbete, så därför kommer här ett bidrag genom spelaren.

Gå även in på Houng Thanhs MySpace-sida - där finns fem underbara exempel på hennes tonkonst. I första spåret, "Dragonfly", dyker Richard Bona upp som sångare och basist - första gången för "kamerunskt-vietnamesiskt" kanske - en underbar syntes!

04. Renaud Garcia-Fons - [(1998) Oriental Bass] - 01 - Oriental Bass (Frankrike)
Titelspåret på den underbare kontrabasisten Renaud Garcia-Fons' skiva Oriental Bass kunde jag inte heller finna på nätet, trots att det är ett av hans mest medryckande stycken - håll tillgodo!

05. Fairfield Four - [(1997) I Couldn't Hear Nobody Pray] - Amazing Grace / The Prodigal Son
Här kommer spåret jag nämnde i inlägget om vit och svart gospel i USA. Isaac Freeman heter bassångaren som har sådan öppen klang att jag tror att man ledigt kan få rum med en ledbuss i hans struphuvud - på tvären. För att göra klangen rättvisa krävs förstås att datorn är kopplad till en bra ljudanläggning... och helst skulle väl egentligen ljudfilerna också vara av bättre kvalitet...

06. Régis Gizavo - [(2000) Samy Olombelo] - 01 - Efa Olo Be (Madagaskar)
Dragspelsveckans avslutande artist! Här är enligt min mening Régis Gizavos bästa låt - håll till godo!

07. Yat-Kha - [(1999) Dalai Beldiri] - 02 - Khemchim (Tuva (Ryssland))
I avsnittet om strupsång nämnde jag Albert Kuvezin och hans grupp Yat-Kha. Titeln på denna låt betyder "Min Khemchik". Khemchik är namnet på en flod som rinner genom västra Tuva. Texten handlar om det vackra landskapet som ger folk i området livskvalitet. Vilken flod det måste vara - när man hör rösten...

08. Kepa Junkera - [(2000) Tricky!] - 14 - Berhueta (Baskien, Spanien)
År 2000 gav Kepa ut något som kanske kan liknas vid en "halvtidsplatta" - en summering i väntan på att han skulle ro nästa stora projekt i hamn - "Maren". Han samlade sina favoritstycken och gav ut 17 spår under titeln "Tricky!" (icke att förväxlas med "Triki Up"), och nog är det en del tricksiga spår på den - här är en av mina favoriter!

09. Blood, Sweat & Tears - [(1991) Live & Improvised] - 4. And When I Die, 5. One Room Country Shack, 6. And When I Die (Reprise) (USA)
Här kommer något som borde tillhöra alla tubaisters allmänbildning. Materialet från dubbel-CD:n är från live-tillfällen perioden 1975-76. Tubaist är David Bargeron, som vad jag förstår egetligen var en trombonist vid tillfället, men som "fuskade" lite på tuba också...

Är man brassmusiker själv tror jag man kan hålla med om att han mot slutet av det snabba partiet i sitt solo hanterar tuban som om den vore en trombone. Hela tre spår från skivan som gavs ut först 1991 hänger här, mycket tack vare sångaren David Clayton-Thomas, ihop till ett nästan 12 minuter långt njutbart opus!

Gott nytt år!

--Stefan

Bloggens funktionalitet fulländad!

Jippiii!

Mellandagsmagsjuka och annat elände till trots kommer här ett glädjeämne:

Äntligen har jag funnit ett hyfsat smidigt sätt att presentera musik jag skriver om när den inte går att finna på nätet annars! Aktuella artister kommer att passera revy i ovanstående spelare som ljudande exempel till inläggen. Hoppas ni kommer uppskatta denna förbättring!

Glada mellandagshälsningar och en förhoppning om ett fantastiskt nytt 2009!

--Stefan

GOD JUL

Så har man då sett den årliga reprisen av Kalle Ankas jul... Man kan varenda dialog utantill, men ändå ska man se det... Traditioner... på gott och ont... Vad kan det finnas för ont i att titta på Kalle Anka på julafton kan man undra... Ja, möjligen att man märker hur fort tiden går - det var inte länge sedan förra gången man satt och inväntade replik efter replik i samma scener som denna gång.

Sålunda önskas alla en lååååång & njutbar jul,
tills vi ses nästa gång!

--S.

Zakir Hussein - tablavirtuosen

Zakir Hussein
född 9 mars 1951, Bombay/Mumbai, Indien

Zakir nämnde jag i förrförra inlägget, om slagverkaren Airto Moreira - de spelade tillsammans på cd:n Planet Drum. Zakir har nått en enorm status både inom den tradtionella tablamusiken och i det västerländska samhället. Det finns ett par länkar längre ner med fullödig info om honom.



Mest bidrog nog hans medverkan i det som kanske var det första world fusion-gruppen i världen, Shakti, där han bl.a. spelade med den otrolige John McLaughlin, till hans kändisskap i väst. Det finns mycket bra skrivet på Johns hemsida om hur de första tankarna på gruppen kom till i början av 70-talet. Gruppen varade i princip 70-talet ut.

Här är ett fantastiskt klipp med medlemmarna i gruppen Shakti:


På "senare tid", 1997, återbildade Zakir och John gruppen - nu kallad Remember Shakti - med några nya medlemmar. Detta klipp en hel halvtimme långt, och är från Montreaux Jazz Festival 2001:


Många västerlänningar som valt att studera indisk musik på plats vare sig det handlar om sitar eller tablas vittnar om hur komplicerat det är. De kommer hem efter en eller ett par terminer och inser att de skulle behövt en livstid för att bli fullärda. Tabla handlar mycket om långa komplicerade rytmiska fraser som man både lär sig säga/sjunga och spela. Man brukar tala om sex olika utvecklingslinjer inom tablaspelets minst sagt ädla konst, men dessa börjar mer och mer "flyta samman" när information och kulturellt utbyte blivit allt enklare och vanligare.

Det är alltid stimulerande att se samspelet mellan musiker vid framträdanden - i synnerhet i detta sammanhang.

Zakir spelar här tillsammans med sin far Alla Rakha (Khan) (29 april 1919 - 3 februari 2000). Han kallas också Ustad Alla Rakha - "Ustad" är ett värdeladdat epitet som ges inom den muslimska världen till högt rankade musiker - vad jag förstår betyder det "mästare". Även Zakir har givits den titeln. Den Hinduiska motsvarigheten är "Pandit":


Många minns väl George Harrisons engagemang i Indien, och hans ögonöppnade fuktion för ett stort antal västerlänningar när han blandade Ravi Shankars sitarspel i en del Beatlesproduktioner.

George Harrison dog 29 november 2001, och i en av minneskonserterna till hans ära deltog Ravis dotter Anoushka Shankar. Här - från 2003 - är ett avsnitt där hon spelar sitar tillsammans med Zakir Hussein på tabla:


Här en duett mellan Zakir och en oidentifierad japansk slagverkare:


- Zakirs skivbolag Moment Records' biografi
- Zakir Hussein på Wikipedia

--S.

SVERIGES RADIO - Sveriges mest professionella världsmusikambassadörer

Vi närmar oss jul, och mitt i julstressen kanske man vill koppla av en smula...

Min mest innerliga rekommendation är att slänga ett öga på Sveriges Radios p2:s utbud. Så här i högtider och mellandagar är det säkerligen flera ordinarie program som inte sänder, men igår kompletterade jag länklistan längst ner på höger sida i bloggen med adresser till de viktigaste programmen - och sammanställt sammantaget är det faktiskt en fantastisk tjänst SR erbjuder.

P2:s roll som motkraft till den musikaliska fördumningen, som jag anser att i princip alla andra radiokanaler bidrar till (SR:s p1 undantaget förstås), är helt ovärderlig!

Utan p2:s program Kalejdoskop under årens lopp hade jag missat många fantastiska musikaliska upplevelser - erkänner härmed villigt att de till stora delar bidragit till min "musikaliska uppfostran"!

Under många år sändes programmet varje vardag mellan 10 och 11. Det flyttades för en tid sedan till måndagar - onsdagar från 22.30 till midnatt, vilket gör det lite mer svårtlyssnat för de flesta. Men då finns möjligheten att lyssna via webben... Kalejdoskop anspelar musikaliskt på sitt eget namn genom att ambitonen är en gränslöshet i ordets rätta bemärkelse - alltifrån hypermoderna klassiska verk och fritonal jazz till den enklaste lilla folkvisa ryms inom Kalejdoskops etermediala väggar.

Kjell Alinge gjorde plötsligt entré i Kalejdoskop för ett antal år sedan. Glatt överraskad mindes jag hans sanslösa verbala associationsakrobatik under 1980-talets radioprogram Eldorado. Kjell gavs fredagarna i Kalejdoskop och snart anade man att inte ens Kalejdoskops gränslösa konceptuella rock var rymlig nog för Alinge. Först döptes hans fredags-verbalismer om till Kalejdoskop - Alinge. Sedan gavs han, när Kalejdoskop flyttades till kvälltiden mån-ons 22.30-00.00, helt enkelt sitt Eldorado åter på torsdagskvällar samma tid. Lyss till det FRIA ordet från Alinges improviserande strupe!

Delta och Klingan var två program som jag upplevde som riktigt helggodis som ersättning för att Kalejdoskop inte sändes på helgerna. Delta försvann och gick upp i Kalejdoskop när man omorganiserade sändningstiderna för ett par år sedan.

Klingan (kl. 11.00-12.00 på söndagar) däremot lever vidare med programledaren Lennart Wretlind. Programmet är prisbelönt, och andas kvalitet i varje musikaliskt inslag. Lennart sitter dessutom med i juryn till Världsmusiklistan, vilken var den första länken jag lade till denna blogg.

Utöver dessa finns ytterligare två program som har folkmusikalisk inriktning. De är dessutom mer "renodlade" folkmusikprogram:

- Felicia, programledare Carin Kjellman, (söndagar kl. 12.03-13.00) som fokuserar på vistraditioner runtom i världen, sålunda relativt västerländskt inriktat.


- Folke, programledare Ulrika Gunnarsson, (söndagar kl. 18.30-19.30) som inriktar sig på aktualiteter kring folkmusik från hela världen, men ganska mycket svenskt.

För alla världs- och folkmusikaliska inspelade konserter finns programmet P2 Live: Världens Liv(e), som sänds söndagar kl. 19.30-21.00. Missade du när din favoritgrupp var på kort sverigebesök kan du ha tur om SR var på plats för att dokumentera konserten. Programledare för Världens Liv(e) är Mats Einarson.

Slutligen vill jag nämna Ad Lib (måndagar - torsdagar kl. 18.14-20.00) med Lex (Alexander H. Rauch-Estreich).

Detta program är relativt traditionellt p2-mässigt, med hög andel klassisk musik, men Lex förekom på Kalejdoskop, när det sändes dagtid, och det märks även numera i hans egna "Ad Lib" (som är latin och betyder "efter behag") - här kan komma musikaliska överraskningar av allehanda slag. Om inte annat - lyss till Lex bara för hans grammatiskt slipade språkbruk! Bara det kan ibland räcka som skäl till att låna programmet ett öra! Medan vi ibland kan känna oss språkligt trafikstockade navigerar han fram mellan musikstyckena likt en inoljad lingvistisk ål...

Hav en underbar musiklyssnar-jul mina vänner!

--Stefan

Airto Moreira

Airto Moreira

född 5 augusti 1941, Itaiopolis, Brasilien.

Airto är ett unikum! Han nämndes tidigare i denna blogg som slagverkare tillsammans med Sivuca och Hermeto Pascoal. Han kallas nog jazztrummis av många men det är att snäva till hans musikaliska rubricering alltför mycket. Hans brasilianska ursprung gör att han har många folkmusikaliska uttryck i sitt spel.

Innan vi går vidare med Airto måste jag bara ta med detta videoklipp med Hermeto Pascoal, som jag inte skrivit så mycket om ännu, där han framför vattenmusik - "Música da Lagoa" - med ett gäng badande vänner - helt utflippat:


Egentligen är Airto Moreira en man som inte behöver någon presentation - alla har hört honom banka på något, någongång i något sammanhang - garanterat! Han spelade exempelvis med Miles Davis på plattan "Bitches Brew" plus åtminstone 5 ytterligare Miles-album. Därmed kom han att få spela med artister som Wayne Shorter, Dave Holland, Jack DeJohnette, Chick Corea och senare John McLaughlin och Keith Jarrett.

Andra kända namn han "avverkat": JJ Johnson, Cannonball Adderley, Paul Desmond, Joe Zawinul, Stanley Clarke, Quincy Jones, Herbie Hancock, George Duke, Paul Simon, Carlos Santana, Gil Evans, Michael Brecker, The Crusaders, Chicago, Dizzy Gillespie...

Han gifte sig 1972 med sångerskan Flora Purim, med vilken han fortfarande turnerar.

Här följer ett sentida inslag där han ombeds spontanhylla Miles Davis:



I nästa klipp gör han ytterligare ett solo - helt solo. Här visar han upp en bred provkarta över hans olika uttryck - han ger t.o.m. prov på att han lärt sig en enklare strupsångsteknik:



Ett spännande slagverksprojekt han medverkat i är "Planet Drum".

Initiativtagare var Mickey Hart - slagverkare och musikvetare, och en av trummisarna i "Greatful Dead". Utöver Airto Moreira medverkade även bl.a. latinojazz-slagverkaren Giovanni Hidalgo och tablavirtuosen Zakir Hussain.

Skivan "Planet Drum" vann 1991 en "Grammy Award" i kategorin "World Music".



Mer läsning om Airto Moreira:

- Wikipedia-biografi
- Hemsida

--S.

"- En blogg? Skaffa dig ett liv!"

" - Haru´ en blogg??? Skaffa dig ett liv!!!"

Ovanstående kommentar yttrade en musikerbekant häromdagen när jag lite ivrigt försökte få honom intresserad av denna blogg...

Jag blev först lite paff, men insåg, efter någon sekunds tankesamling, att jag antagligen själv skulle reagerat likadant för bara någon månad sedan, om någon bett mig gå in på dennes blogg. Möjligen skulle jag bara tänka det istället för att säga det - etikettskt vettig som jag är... men jag uppskattar ärlighet, så jag är långt ifrån "stött"!

Jag måste erkänna att jag tidigare aldrig förstått hur "folk" orkar jaga runt bland bloggar efter något läsvärt. För egen del kändes det då som att tigga sig till ytterligare en stressfaktor i en redan sönderstressad tillvaro.

Vad har då hänt? Vilken insikt gör att jag nu sitter här? Jo, upptäckten var att detta är ett lagom opretentiöst sätt att "prata av sig" om det hjärtat svämmar över av - nämligen det "urkraftsliga" i folkmusiksprungen uttryckarglädje!

Det är detta som ska stå i centrum för denna blogg. Där jag tycker mig finna det lilla extra i form av uttryck och musikalisk personlig närvaro - där vill jag göra nedslag, och samtidigt hoppas nå ut med tips om dessa "upptäckter". Jag har varit på världsmusikalisk rundsegling länge nu, så egentligen är väl denna bloggerisyssla bara ett naturligt nästa steg.

"- Skaffa mig ett liv!".... Ja, det är ju det jag har gjort - till stora delar genom min upptäckarglädje i världens musik... Sedan arbetar jag ju inte med bloggen varje dag - kanske ett hälsotecken trots allt?!

Dragspelsveckan blev två veckor... Jag har bränt ut mig förr genom självpåtagna måsten. Jag vill inte göra det igen; så jag tror på att skynda långsamt istället för att vara inställd på en viss produktionsfrekvens. Tids nog får jag kanske allt sagt ändå - möjligen mer genomtänkt dessutom...

Nu byter vi tema - slagverkare och percussionister står på tur!

--S.

Dragspelsvecka - 5. Régis Gizavo

Régis Gizavo, Madagaskar.

Madagaskar har en stark dragspels-tradition, som åtminstone ger mig lite kreolska vibbar. Detta har förstås att göra med att Madagaskar var fransk koloni från slutet av 1800-talet fram till 1960.

Régis Gizavo är traditionens främste representant i omvärlden - en man med enorm energi i både sång och spel. Hemma på Madagaskar var det svårt att få igång någon internationell karriär. Det var först efter att han flyttat till Frankrike och vunnit en tävling, och för prispengarna köpt sitt första egna dragspel, som det tog fart internationellt. Detta var 1990.

Samma år tog han kontakt med Richard Galliano, nämnd tidigare i denna blogg, för att ta lektioner, men Galliano vägrade. Han ansåg att Régis skulle fortsätta utveckla sin egen stil.

Trots att det nu gått 18 år sedan hans första CD, är hans produktion relativt liten ännu. Vad jag vet har han hunnit med två solo-CD:s:

- Mikea från 1996.


- Samy Olombelo från 2000.


- och "Stories", där han samarbetar med sydafrikanske gitarristen Louis Mhlanga och franske slagverkaren David Mirandon.


Régis har ett trivsamt och positivt driv. Tyvärr är det ont om inslag på Youtube med honom, men här följer åtminstone två:

Någon verkar ha spelat in en hel konsert med Régis Gizavo vid en festival 26 januari, i Ploneour-Laverne, Bretagne, Frankrike, och sedan på ett inte särskilt proffsigt sätt, klippt ihop olika avsnitt till ett "potppurri":


Nu ska vi till São Paulo, Brasilien, till en festival där som tydligen kallas Heineken Concerts. Den som introducerar Regis här kallar sig Lenine. Han är, även om han gör "allt möjligt", liksom brasilianske Sivuca som nämndes tidigare i denna svit av dragspelare, en av de främsta representanterna för musikstilen "forró":


En litet inslag om Régis från Grenobles jazzfestival (på franska):

Grenoble Jazz Festival : Régis Gizavo
Uploaded by RC38

Lite mer matnyttig läsning om Régis Gizavo:

- Artikel från Folk Roots från 1998.

--S.

Dragspelsveckan - 4. Kepa Junkera

Jag hann inte med så många luftpumpande bälgaspelare förra veckan, så jag fortsätter denna vecka med de jag ville nämna innan jag går vidare...

Vi tar ett skutt över Atlanten och hamnar i spanska delen av Baskien - hos Kepa Junkera!


Kepa Junkera föddes 1965 i Bilbao, Euskadi, Spanien. På Wikipedia kan man läsa att han gjort 13 album, men mycket mer får man inte veta där.

Kepa togs snabbt upp i den baskiska gruppen Oskorri där han började 1983. Även om han nu har en egen solokarriär har kontakten med gruppen fortsatt och Kepa finns med på samtliga deras CD-produktioner, och är ofta gäst på deras konserter.

Trixitixa...
heter det baskiska dragspelet - översatt till svenska lär det bli "bälgar från helvetet". Det är ett diatoniskt dragspel - det fungerar ungefär som ett munspel - där man får en ton när man blåser in och en ton när man drar ut luft ur bälgen. Vårt svenska durspel fungerar på samma sätt.


Följande klipp kommer från en stor konsertproduktion av världsmusikaliskt slag. Det intressanta med detta klipp är att man inledningsvis hör det armeniska blåsinstrumentet doudouk, sedan kommer ett avsnitt med en stråkkvartett, och efter det fyra bulgariska kvinnoröster - antagligen Bulgarka! Först därefter kommer Kepa Junkera in - en ambitiös internationell satsning. Jag har inte alla Kepas skivor, men det närmaste jag kommit efter att ha gått igenom hans hemsida är att det skulle kunna vara låten "Oliene" från CD:n "Marem" där Roston Kuchichian medverkar på doudouk - eller duduk (det finns två stavningar på nätet). Samma låt existerar även på CD:n kallad "K", men där finner jag ingen dudukspelare bland musikerna...


Produktionerna har blivit mer och mer ambitiösa - de senaste albumens musikerlistor innehåller massor av namn. Bl.a. så deltar vår svenska folkmusikgrupp Hedningarna och kanadensiska La Bottine Souriante.

Här är några länkar till bra info om Kepa Junkera:

- National Geographic - en biografi.
- National Geographic - läs lite om Baskiens musikaliska tradition.
- RootsWorld - två skivrecensioner.

Vid en konsert på Nybrokajen 11 år 2000 i Stockholm med de tre dragspelarna Kepa Junkera, Brendan Begley(Irland) och Bengan Janson (Sverige) spelar Sveriges Radio in och sänder den året efter i SR:s p2. I ett intervjuavsnitt där berättar vår egen dragspelande multitalang Bengan Janson att han aldrig träffat en dragspelare som Kepa Junkera. Han imponerade på Bengan med sin energiska attack.

--S.

Dragspelsveckan - 3. Sivuca

Sivuca
(Severino Dias de Oliveira)
26 maj 1930 - 14 december 2006

Vi kan bara inte lämna Sydamerika utan att nämna Sivuca från Brasilien!

Sivucas säregna stil med kombination av dragspel och någonslags scatsång var hans varumärke. Han sjöng ofta melodislingan unisont mmed sitt dragspel under improvisationerna, en teknik han för all del inte varit ensam om - Toots Thieleman visslade t ex på samma sätt med sin gitarr.

Sivuca var en av de främsta representanterna för forró, som egentligen är en dansstil från nordöstra Brasilien, men även används om de musikstilar som spelas till dansen. Jag upplever stilen som positiv, framåt och aningens "stompig", ofta relativt snabb.

Sivuca var en flitig Sverigebesökare - här ett klipp från svensk TV från 1969:


Jag vet inte vad det var som "drog", men uppenbarligen var det något. Han har t.ex. spelat med Putte Wickman, Monica Zetterlund, Sylvia Vrethammar och Ulf Wakenius.

När han 1964, efter en tid i Lissabon och Paris, flyttade till New York började han spela med och arrangerade åt Miriam Makeba, som dog 9 november i år.

Två oerhört spännande brasilianska musiker han träffade i New York var dragspelaren Hermeto Pascoal och slagverkaren och percussionisten Airto Moreira.

Det finns en hel serie med klipp på Youtube med Sivuca och Hermeto Pascoal för den som är nyfiken - rekommenderas varmt:


--S.

Dragspelsveckan - 2. Astor Piazzolla - "Nya Tangons" fader

Astor Piazzolla
11 mars 1921 - 4 juli 1992
Argentina

När jag i början på 90-talet första gången medvetet hörde Astor Piazzolla blev jag tagen. Jag hade aldrig hört tango på det viset förr - och det var väl inte så konstigt eftersom han kallas "Nya Tangons skapare" - Tango Nuevo. Tangon kändes mer "komponerat" genomtänkt, intrikat och med jazziga inslag - helt enkelt mer varierad än jag var van att höra tango framföras tidgare.

Skivan "The Rough Dancer and the Cyclical Night (Tango Apasionado)" från 1993 sägs vara en av hans bästa, och rekommenderas ofta för den som vill bekanta sig för första gången med Astor Piazzollas musik.

Här kan ni höra "originalet" av "Libertango" - i förra inlägget om Richard Galliano fanns ju hans tolkning med av stycket:


I detta videoklipp medverkar japanske Yo-Yo Ma på violoncell. Yo-Yo gjorde efter Astors död en hel CD med hans musik. Yo-Yo Ma är klassiskt skolad cellist och dirigent, och en nyfiken och öppen musiker. Han har gjort många "musikaliska utflykter", och har bl.a. gjort en duettplatta med nyligen nämnde Bobby Mcferrin. Det är också hans cello som hörs i filmmusiken av Tan Dun till Ang Lees "Crouching Tiger, Hidden Dragon" från 2000...

Det är lätt att finna information om Astor Piazzolla på nätet, så det finns ingen anledning för mig att skriva samma sak även här. Astor Piazzollas betydelse för tangons utveckling i latinamerika och världen är så monumental att han bara måste nämnas! Läs mer exempelvis på Wikipedia!

Visste ni att "bandoneon" härstammar från Tyskland och ofta användes på sjön? Se Astor berätta om hur dragspelsinstrumentet hamnade i Argentina:


--S.

Folksångerskan Odetta död!

Den amerikanska folksångerskan Odetta dog igår 2 december. Hon blev 77 år gammal. Hon föddes i Alabama 31 december 1930. Artister som inspirerats av henne är bl.a. Bob Dylan, Janis Joplin, Joan Baez och Harry Belafonte. Odetta började fokusera på folkmusik 1950, efter att ha vuxit upp med musikstudier och medverkan i musikteatrar och dockteatersällkap. Martin Luther King kallade henne 1964 för "The Queen of American Folk Music". Några låtar som blev klassiska med henne är bl.a "Water Boy", "Muleskinner Blues" och "Midnight Special".

Från sin rullstol genomförde hon i år sin sista turné...

Läs mer om henne på Wikipedia!

Odetta sjunger "You Don't Know My Mind":


En jätteklassiker med henne och Harry Belafonte är den skämtsamma "There's a Hole In The Bucket":


--S.

DIALOG - Alla kan lämna kommentarer...

En liten knapptryckning - så kan plötsligt alla lämna kommentarer!

Jag förstod inte först att endast registrerade användare kunnat lämna kommentarer hittills i bloggen med de förinställda inställningarna. Nu är det möjligt för alla att göra det.

Jag är själv emot att man ska behöva registrera sig överallt, skaffa sig konton överallt, för att kunna ta sig fram på nätet - så välkomna nu med era inlägg/kommentarer!

--Stefan

Dragspelsveckan - 1. Richard Galliano

Först av allt - dragspel är roligare än det verkar - jag hade själv en tveksam hållning till instrumentet en tid under min uppväxt, men har kommit till insikt - tack och lov. Jag hoppas kunna visa på detta under denna "dragspels-vecka"...

En av de största - Richard Galliano - född i Cannes, Frankrike, 12 december 1950.

Richard Galliano har spelat allt och med alla - nästan. Bl.a. har han spelat med nyss nämnda Gil Goldstein, och vår egen största jazzpianoexport Jan Lundgren (se inlägget om Paolo Fresu)(åtminstone nu efter Esbjörn Svenssons tragiska bortgång!). Ja, vi har ju Bobo Stenson också...

Richard Galliano upptäcktes för en större publik när han under sin uppväxt arrangerade om ett antal klassiska verk av bl a Bach, Tjajkovskij och Ravel. Med dessa vann han två "världscuper" i rad - 1966 i Spanien och 1967 i Frankrike.

Richard Galliano ensam framförandes ett Scherzo:


1983 erbjöd Astor Piazzolla Richard Galliano att vara solist i Piazzollas musik till Shakespeares En Midsommarnattsdröm på teatern Comédie Française. Detta utgjorde starten på vad som skulle bli en livslång vänskap dem emellan - åtminstone för Piazzollas del, som dog 1992. För de som inte känner till det - Astor Piazzolla skapade en ny tangotradition i Argentina kallad Tango Nuevo.

Här framför han sin egen komposition "Waltz for Nicky" tillsammans med jazzgitarrist Biréli Lagrène - en låt som kanske t o m är mer känd än han själv:


Här spelar han, tillsammans med Sébastien Surel, violin, "La valse a Margaux", skriven av Galliano själv. Dessa två herrar har stått på scen många hundra gånger tillsammans:


Här kommer vi in mitt i ett lekfullt stycke där han spelar med Michel Portal:


Michel Portal spelar alla slags enkla rörbladsinstrument, men är också en kompetent bandoneon-spelare. Här finns ett improvisations-klipp med honom och Bernard Lubat på dragspel - ytteligare en jazz-multiinstrumentalist, som framförallt trakterar piano.

Richard Galliano tillsammans med Tangaria Quartet - en ganska sentida konstellation - detta klipp från 2006:


Piazzollas "Libertango":



Senaste cd:n heter "Love Day". Den kom ut 14 oktober i år - har inte hunnit lyssna på den ännu... men han ser eftertänksam ut - undrar om plattan är likadan...

---

Ska man etikettera Richard Galliano är han väl jazzmusiker, men hans nyfikenhet och spelglädje gör att han finner sig i alla möjliga sammanhang. Han har betytt mycket för att sprida dragspelet som instrument in i genrer och sammanhang där det tidigare endera setts på med avsky eller med misstänksamhet, eller helt enkelt bara inte förekommit tidigare. I hans biografi på hans hemsida får man en god uppfattning om hur nyfiken och "samarbetsvillig" han är...

--S.

Rösten som instrument - Bobby Mcferrin

Svarta röster har alltid fascinerat mig. Favoritgrupper under 80- och 90-talet var bl.a. de hysteriskt skickliga a capella-gruppen Take 6 och de swamp-blues-funk-soul-doftande sydstatsbröderna i The Neville Brothers.

Bobby Mcferrin är också en självklar bekantskap. Tyvärr känner de flesta bara till "Don't Worry Be Happy" - en bagatell i hans musikantskap egentligen, som han nog inte trodde skulle slå så enormt som den gjorde...

Här framför han sin "Drive". Så här är vi kanska vana att se honom - ensam på scenen med en mikrofon (tyvärr skevar video och ljud i detta klipp). Lägg märke till hur han med tungans hjälp lyckas "sjunga" tvåstämt med sig själv:


Mindre känt är antagligen att han utsätter sig för "planerade överraskningshappeningar" på festivaler och konsertscener. Han har uppenbarligen en hunger efter musikaliska utmaningar, men även en nyfikenhet och en glädje i sitt musikanteri som är smittande!

I följande klipp blir han utsatt för ett musikaliskt experiment med stråk-kvartetten Grupa MoCarta. Iakttag det inkännande samspelet mellan Bobby och musikerna som aldrig träffats tidigare - lyhördheten - detta är sann musikalisk kärlek:


Grupa MoCarta har nästan rockstjärnestatus i Polen. Det finns massor med mer eller mindre vansinniga klipp med ensemblen, som verkligen tagit den ibland "tråkstämplade" ensembelformen stråkkvartett till nya underhållande höjder!

Bobby Mcferrin tillsammans med den ungerske gitarristen Ferenc Snétberger:


Ferenc Snétberger har gjort sig känd för sitt sätt att blanda stilar - sitt romska ursprung med brasiliansk musik, flamenco och jazz.

Bobby Mcferrin tillsammans med Richard Bona:


Richard Bona är en kamerunsk basist och sångare, som det nästan varit lite rovdrift på de senaste åren. Han har spelat med de flesta amerikanska fusionmusiker av rang. Richard förtjänar en egen presentation - jag kan bara säga så länge att hans senaste framträdande på Fasching i Stockholm var något av det bästa jag sett - alla kategorier!

Slutligen ett musikaliskt möte mellan Bobby Mcferrin, Richard Bona, trummisen Omar Hakim och Gil Goldstein från Festival Jazz Donosti, San Sebastian:


Gil Goldstein, som spelar dragspel i detta klipp, är född i USA 1950, och har arbetat med diverse etablerade namn inom den amerikanska jazzen. Han spelar även piano och cello. För närvarande innehar han en professur vid New Yorks universitet.

Dragspelets breda användning runtom i världen kommer att bli nästa veckas tema.

På återhörande!

--S.

Från vit till svart gospel

...måste säga någonting mer om Tim Storms... Jag har sökt mer efter ljudexempel med honom, och funnit detta! När man lyssnar till Tim sjunga i en bassångares mellanregister finns det ingenting som antyder i hans röstklang att han skulle vara så "låg" som Guinness-rekordet indikerar. När han sedan går ner i de djupa registren känns det som att han har en "skarv" i rösten - som att han måste "ställa om", byta teknik, för att nå tonerna. Jag är tveksam till om han överhuvudtaget sjunger tonerna i egentlig mening. Jag associerar hans klang med någon slags basal strupsångsteknik. Jag undrar jag... i så fall har han inte rikitigt gjort sig förtjänt till det officiella rekordet... Någon sångtekniksbevandrad som eventuellt läser detta kanske kan komma med ett utlåtande!?


Då känns mina gamla favoriter från min uppväxt mer "rejäla" - Richard Sterban från The Oak Ridge Boys, och min röstklangsmässiga favorit Ivan Rebroff (dog 27 februari i år)!



Första gången jag hörde Isaac Freeman från Fairfield Four tappade jag hakan. Jag har aldrig tidigare hört en mer öppen, avslappnad och ledig klang hos en bassångare. Det känns som att ett universum ryms i hans struphuvud. För den som har möjlighet - lyssna till hur han lägger bottnen i inledningen av "Amazing Grace / The Prodigal Son" från plattan "I Couldn't Hear Nobody Pray från 1997"! Den som sett filmen O Brother, Where Art Thou? har även både sett och hört dessa herrar!

Det finns (tacka högre makter för Youtube) ett underbart klipp med ensemblen, där den tidigare nämnda George Younce finns i publiken. Han hoppar högt av glädje när han hör Isaacs röst och upplever svänget:


Visst är det skillnad på vit och svart amerikansk gospel...

--S.

Från George Younce till 8Hz...

Freak of Nature

Rekord av alla de slag har alltid fascinerat... Ett litet favoritområde för mig är bassångare - har alltid fascinerats av dom, så jag känner att jag måste få detta ämne ur världen genom att lite kort skirva om det...

En kollega till George Younce under hela hans karrär var J. D. Sumner. Sumner dog 1998. Han var innehavare av Guinness' rekordboks världsrekord i lägsta sjungna ton.



Även J. D. Sumner var en av den vita gospeltraditionens främsta representater i USA under 1900-talet med sin makalösa röst. Den föreföll i princip bottenlös, men var om man ska vara lite kritisk emellanåt kanske lite väl "svajig" i intonationen, men just den fantastiska botten han levererade i de vokalensembler han sjöng i förlåter sådana tillkortakommanden, tycker jag - man kan inte låta bli att fascineras. Det kunde inte heller Elvis Presley som nyttjade honom och hans kvartett "The Stamps" på många av sina konserter som uppbackare. I en version av Elvis-låten "Way Down" levererar J. D. ett konta-C som slutton. En liten ters från pianots lägsta ton...

Youtube är fyllt av klipp med honom, så det är bara att söka - och finna.

George Younce och J. D. Sumner uppträdde ofta tillsammans i olika sammanhang, och ett slags skämtsam rivalitet rådde dem emellan. Se nedanstående samling av klipp där dom driver med varandra - framför allt George med J. D.. George är här en hel hoper år yngre än på gårdagens klipp, och J. D. Sumner - ja, han ser ut som han låter - och låter som han ser ut...



Söker man på Youtube på sökbegreppet "bass singers" öppnas en hel värld av ljudklipp med mer eller mindre osannolika bassångarinsatser.

Om J. D. var osannolik så är Tim Storms ett "Freak of Nature" - som ny innehavare av världsrekordet får han de flesta andra bassångare att framträda som sonora tenorer. Se till att du har datorn kopplad till en bra ljudanläggning, ta bort kristallglasen från rummet, vrid upp volymen och klicka på nedanstående ljudklipp - och förundras:


Tim når 8Hz, vilket skulle motsvara subsubkontra-C. Gränsen för var det mänskliga örat klarar att uppfatta sägs ligga kring 20Hz. Ska man uppfatta lägre svängningar lär volymen behöva skruvas upp till smärtgränsen...

Nästa klipp är ett tv-inslag om världsreokrdsförsöket. Man ser vibrationer i en mugg med vatten men hör inte tonerna...:


Med detta avhandlat återgår vi i nästa inlägg till musik i egentlig mening - förlåt så länge!

--S.

På tal om mänsklig värme... George Younce

George Younce
Patterson, North Carolina, 22 februari, 1930 - 11 april, 2005

Larry Jon Wilsons varma trygga avslappnade basstämma får mig osökt att tänka på ett videoklipp jag såg för en tid sedan med George Younce.

George Younce var en av de främsta bassångarna inom den vita amerikanska gospelrörelsen. I 36 år turnérade han med sin ensemble Cathedral Quartet. Mot slutet av sitt liv drabbades han av njurproblem, och tvingades genomlida täta dialysbehandlingar. Trots detta hade han en fenomenal optimism, som förstås till stora delar vilade i tryggheten i hans tro - något som kan göra en "hedning" som undertecknad lite avundsjuk.

Följande klipp är från hans sista framträdande. Med en fantastisk humor och värme tar han farväl - riktigt rörande:

Del 1:


Del 2:


--S.

Larry Jon Wilson - den ultimata rösten

Larry Jon Wilson - född 7 oktober 1940 i Swainsboro, Emmanuel County, Georgia!



På tal om Paul Pena och ouppmärksammade talanger...

Jag köpte en extrapris-lp på Åhléns i Stockholms city för en tia med Larry Jon Wilson... - året var 1979 eller 1980. Jag hade aldrig hört talas om karln, men för en tia kunde man chansa, tyckte jag. Tänk vad tacksam jag varit för denna chansning under årens lopp...

Jag inser att det inte går att inte vara personlig när man talar om musik på ett trovärdigt sätt. Här måste jag ge upp allt sådant eventuellt motstånd jag haft tidigare. För den som vill ha mer rena data finns ett antal länkar i slutet av detta inlägg. 

När musiken blir en viktig del av en människas liv tycker jag att blottandet av ens egen musiksmak ibland kan kännas som att mentalt klä av sig - göra sig sårbar - och det är precis det steget jag tar nu - dagens övning kommer att handla om det - just eftersom jag låtit Larry Jon Wilson bli en så viktig del av mig...

Jag får redan här "erkänna" att jag som barn hade en ganska annorlunda musiksmak; hemma spelades det tre sorters musik - mamma lyssnade på svensktopp, pappa på jazz och country. jag anammade countrymusiken, och redan i 17-årsåldern var jag innehavare av över 400 plattor. I och med att jag började spelade tuba leddes musikintresset mer och mer in på de musikstilar där tuban användes - oftast sk "seriös musik"...

Efterhand blev hela brassfamiljens instrument intressanta, och jag började lyssna på blåssektioner i olika rock- och funk-band, storband, och, lite grann via de musikaliskt bredbenta Al Jarreau och Herbie Hancock, tillbaks in i jazzen - pappas andra stora musikintresse.

När jag sedan i vuxen ålder, lite förundrad och skamsen, gick igenom min gamla samling av countryplattor var jag i princip beredd att slänga rubbet... Jag förstod egentligen inte vad det var jag hade fastnat för. Jag försökte gå till botten med vad det var jag hade tyckt om och varför. Jag insåg snart att bluegrass/mountain music fortfarande "höll" - den musik som var äldst - samt de artister som då, på 70-talet, kallades för "outlaws" - artister såsom Willie Nelson, Waylon Jennings, Guy Clark, Kris Kristofferson, David Allan Coe och Townes Van Zandt. Ibland räknades t.o.m. Johnny Cash in i den skaran.

// Ovanstående icke att förväxlas med att det ännu idag finns en grupp kallad "The Outlaws" som bildades redan 1967. Även i Storbritannien bildades en grupp med samma namn på 60-talet - Wikipedialänk. //

Andra artister som "höll" i min skivsamling var Merle Haggard, George Jones (vissa senare plattor), Tom T. Hall, Steve Young, Joe Sun, Jerry Jeff Walker, Mickey Newbury, Jerry Reed (dog 31 augusti i år), Bobby Bare (de senare plattorna), Jimmy Buffett, Hank Williams Jr. och Vassar Clements - jag kommer att återkomma till vissa eller alla av dom.

Outlaw-epitetet användes i USA på de sångare som inte riktigt ville hålla sig i fållan inom countrymusiken. Jag vet inte om någon någonsin "bad" om att få bli kallad outlaw, men epitetet föll även på Larry Jon Wilson. Han var personligt bekant med Waylon Jennings, men han hade i övrigt inte så mycket med den "rörelsen" att göra. I en artikel någonstans har jag läst att han bekymrade sig över att hans skivor hamnade i countrybackarna, då det aldrig varit hans ambition att "vara" en countryartist - han gjorde bara musik, och den blev som den blev. Och där har vi någonstans kärnpunkten, vad det handlar om för mig - nämligen att artisten har någonting att säga och han är fri från "musikdräktsliga måsten" - han använder de element som krävs för varje enskild låt - ofta med en mycket närvarande och varm röst.

Det hände någonting med countrymusiken under 80-talet - termen "Middle-of-the-road" dök upp och typifierade vad det handlade om i kommersialiseringen av country-musiken. Mitt i vägen stod den nu - bredare än någonsin tilltalade den en allt bredare publik på en allt grundare nivå - svensktopp och countrymusik blev nästan samma sak - det var bara spåket som skiljde - och inte ens det ibland.

Länken till diskussionen nedan får vara ett representerande exempel på hur ropen på hjälp kan skalla för att hitta tillbaks till något äkta och angeläget inom countrygenren:

Från bloggen Setting The Woods On Fire!


Så - till Larry Jon Wilson igen

LP:n Loose Change var länge den enda jag hört med honom. Men under årens lopp växte den in i mig och mitt medvetande - och blev en musikalisk fond till min känslopalett - kanske låter högtravande - men så pass viktig blev skivan för mig, framförallt efter att jag blivit "vuxen" och vaskat fram det som fortfarande var något av värde i min gamla country-samling. Har inte musik den funktionen många gånger? Den förstärker och manifesterar de känslor man har. Den kan också på ett nästan manipulativt sätt försätta lyssnaren i känslotillstånd - det är ju ett känt faktum, använt i filmer framför allt, men även i butiker - lite mer "lömskt" då...

Det kunde gå perioder - ibland upp till något år - men så återvände jag till lp:n med min mest hemmastadda röst - som att sinnligen komma hem... Under tiden fortsatte jakten i skivbackarna runt om i Stockholmsområdet för att hitta mer med honom, men vem jag än frågade så hade denne aldrig hört talas om honom. Jag skrev t o m till Sveriges Radio för att önska något med honom men blev aldrig hörsammad. Ett tag trodde jag att jag var den enda människan i världen som hört talas om Larry Jon Wilson. Viket oerhört musikaliskt svek! Jag kunde inte förstå varför han var så totalt okänd - den ultimata rösten...

Internet - räddaren
När så Internet blev ett faktum började jag förstås söka honom där också, först med oerhört skralt resultat. Det första "fyndet" bestod i en listning av skivor från Monument Records där jag inser att han gjort tre album ytterligare. Plötsligt finner jag även en av skivorna på en svensk skivhandlares hemsida - och köper den direkt.

Let Me Sing My Song To You

Jag söker vidare och får höra talas om Napster - installerar programmet, men finner ingenting... Plötsligt får jag oväntat kontakt med en personlig bekant till LJW - via Napster! Han berättar för mig att LJW:s mor nyligen dött, och att LJW f.n. rustar upp sitt föräldrahem. Denne man ska sedan efter renoveringen flytta in i just det huset! Han säger också att han, nästa gång han träffar Larry, ska berätta om svensken som beundrat honom i så många år. Tanken svindlar! Jag kan inte riktigt fatta vad som håller på att hända - plötsligt har jag nästan haft personlig kontakt med någon jag upplevt mer som ett väsen än som en verklig figur... Tyvärr förlorade vi kontakten - han måste ha bytt epostadress i samband med flytten eller något sådant - han svarade inte längre på epostmeddelandena jag sände...

Jag tog nya tag - startade en MSN-community där jag ville sammanställa all fakta jag samlat på mig under åren - tyvärr rann det ut i sanden.

Under 2007 och 2008 har det däremot dykt upp två sajter som behandlar Larry Jon Wilson - förhoppningsvis kommer de att leva vidare:
- En Myspace-sida - http://www.myspace.com/larryjonwilson!
- en fan-site - www.larry-jon-wilson.com!

Jag fann även att han lett en tv-produktion kallad Georgia's Backroads för Georgia Public Broadcasting (GPB)om sin hembygd, som blev så populär att det producerades en säsong till. Vilken passande uppgift för en historieberättare av hans rang!

Larry var aldrig ute efter riktig fame & glory. Han sägs vrida sig lite obehagligt om han får för mycket beröm. Han sägs trivas med att hans låtar är mer kända än vad han själv är. Han ansträngde sig tydligen inte under dessa "tysta år" att jaga nya skivkontrakt - han hade sina stadiga spelningar - bl.a. på The Bluebird Café i Nashville där han har en trogen skara beundrare. Jag brukade ibland gå in på deras hemsida bara för att se om han hade någon spelning på gång - och drömma om att vara där - då... Senast han var där var 5 november i år.


Det första videoklippet nedan från Youtube med LJW är från den kult-förklarade musikdokumentären Heartworn Highways från 1975.

Här samsas en samling musiker som jag hade önskat skulle bli stilbildare för den "riktiga" countrymusikens utveckling, såsom:

David Allan Coe, Guy Clark, Rodney Crowell, Charlie Daniels, Steve Earle, Wayne Moss (Barefoot Jerry), Gamble Rogers, Townes van Zandt, Larry Jon Wilson, Steve Young.

Tyvärr finns inte hans bästa låtar med på Youtube, men här är åtminstone några klipp - håll tillgodo:

Ohoopee River Bottomland som är första låten på hans första platta "New Beginnings":


Från "Let Me Sing My Song To You" kommer "Sheldon Churchyard", och som dessutom var den första låten att ingå i kompileringen "Country Got Soul, vol. 1" från 2004 - se nedan:


Från den tredje, "Loose Change" - hans bästa platta - kommer "July The 12th, 1939":


Ett spår till från samma platta, men en del tänkvärda ord, och en obetalbar textstrof "Sober aint easy, dead drunk aint too - I never tried in between..."


Från den sista plattan "Sojourner" kommer "The Bigger The Fool":


Lite data:
LP
1975 - New Beginnings

- Let Me Sing My Song For You - 1976

1975 - dokumentären "Heartworn Highways" spelas in - men visas inte förrän 1981. Den kommer ut som VHS 1995 och som DVD 2003.

1976 - Medverkan på David Allan Coes platta "I've Got Something To Say" på låten "Take It Easy Rider"

1977 - Loose Change

1979 - Sojourner


Så - efter 21 års "tystnad"...

2000 - Återutgivning av hans två första skivor i cd-format

2004 & 2005 - Medverkan i de två kompileringarna "Country Got Soul, vol. 1 & 2".

2005 - Medverkan i kompileringen "Country Soul Revue - Testifying".

2006 - Först nu ges "Heartworn Highways" ut som soundtrack.



Så 30 juni, 2008 - 28 år efter den senaste egna skivan - en ny CD:



Under 2007 tog Larry Jon Wilson med sällskp in på ett hotellrum i Florida för att ensam med sin gitarr spela in en oerhört sparsmakad och naken comeback-skiva. Enda sällskapet han får är en spröd fiol på ett par spår.

Hans nya platta var först en liten besvikelse för mig, men efter att ha lyssnat in mig på den börjar låtmaterialet mogna fram - detta är ingen produktion man slölyssnar till, och antagligen ska man heller inte vara för uppspelt eller ens "glad"... Jag vet att jag kommer att återvända till denna skiva många gånger - sista spåret, "Where From", berör mig redan alldeles extra... Hans slutkommentar efter låten är "- It's no marshmallow song..."

En liten videodokumentation kring produktionen av hans senaste CD finns hos Oregonia Pictures

Det är roligt att se vad en nyutgivning kan göra - att se honom upptäckas av världen. Han jämförs med artister som Tony Joe White och Kris Kristofferson.

Ett antal svenska rescensenter har tagit sig an honom:
- Göteborgs-Posten
- Helsingborgs Dagblad
- Sonic
- Svenska Dagbladet

Under lanseringen av nya skivan genomförde skivbolaget 1965 Records en turné till Storbritannien - från 12 Bar, Soho, London, spelades nedanstående halvtimmesklipp in:


Larry Jon Wilson @ 12 Bar, Soho, London from Paul Murff on Vimeo.

Det finns några sparsmakade biografier och intervjuer på nätet:
- New Georgia Encyclopedia
- Fiddlin' Around - The Journal of American Roots Music
- Vice Magazine - intervju
- Den lokala tidningen The Augusta Chronicle's artiklar.
- En intervju med Lisa Jordan Spires
- En artikel från en avdelning på den australiensiska sajten Nu Country TV - Dave's Diary.

--S.

Från Tuva till USA - Paul Pena

Paul Pena - även kallad Paul "Earthquake" Pena... en av dessa "musikaliska oförrätter"... Oförrätten enligt mig är att han inte blev så känd som han förtjänade, samt att han hade hälsoproblem stora delar av sitt liv.

Jag upptäckte honom för drygt 10 år sedan - redan det försent egentligen. Paul föddes 26 januari 1950 i Hyannis, Massachusetts. Hans farföräldrar var båda födda på Kap Verde. Både hans far och farfar var musiker och lärde honom bl.a att spela den traditionella Kap Verdiska musikstilen "morna" - en stil som Kap Verdiska storstjärnan Cesaria Evora gjort känd över världen.

Paul föddes med glaukom, ögonsjukdomen som när den drabbar barn är ärftlig och obotlig. Den kallas även grönstarr, men har egentligen inte har något släktskap med den mer kända gråstarren. Glaukom påverkar synnerven och bygger upp ett skadligt högt tryck i ögat.



Paul tillsammans med sin hund "Duthchess".


Vid 20 års ålder hade Paul förlorat synen helt. 1973 släppte han sin första platta - "Paul Pena".

Under de år som följde fick Paul möjlighet att spela med storheter inom bluesen såsom John Lee Hooker, B.B. King, Muddy Waters, Mississippi Fred McDowell, 'Big Bones' och T. Bone Walker.



Samma år som första skivan släpptes spelades ytterligare en in - New Train", men släpptes först år 2000!



Pauls fru drabbades av njursvikt och han bestämde sig för att avbryta sin karriär för att ta hand om henne. När hon sedan dog 1991 sägs han ha lidit enormt och tagit tid på sig att komma igen.

Redan 1984 hörde Paul för första gången Tuvinsk strupsång på en radiosändning från Radio Moskva. Samma år som hans fru dog fann han skivan "Tuva: Voices From the Center of Asia". Han sägs ha lyssnat på den oupphörligen. Han tillägnade sig sångtekniken och behärskade snart tre olika - Khoomei, Sygyt och Kargyraa. Han kämpade också med att lära sig Tuvinska genom först engelskt-ryskt lexikon, och sedan ryskt-tuvinskt. För att överhuvudtaget kunna "läsa" använde han ett slags skanningsutrustning som översatte skannad text till hörbara ord. Kanske var allt detta en del i hans arbete att ta sig vidare i livet...

Det som sedan hände var något unikt - han träffade den tuvinske sångaren Kongar-ol Ondar, som under 1993 hade blivit "upptäckt av väst". Kongar-ol hade det året arbetat med Kronoskvartetten, Ry Cooder, Frank Zappa, Grateful Dead's Micky Hart, The Chieftains och Johnny "Guitar" Watson. Paul demostrerar sina nyvunna färdigheter efter en konsert för en imponerad Kongaar-ol Ondar. 1995 bjuds Paul till Tuva för att delta i ett kombinerat symposium och tävling. Paul vinner ett av momenten, och det är nu han ges epitetet "Earthquake" - pga sin djupa röst.

Detta unika utbyte leder till produktionen av den oscarsnominerade dokumentären "Genghis Blues". Deras vänskap leder även till att en CD produceras med samma namn. Här smälter tuvinsk traditionell musik samman med amerikansk blues och kap verdisk "morna".








1997 skadades Paul svårt i en brand då hans sovrum fattade eld - han låg i koma i fyra dagar. Paul hade diabetes, och led även av pankreatit. På bilder från 2000 ser man honom sitta i rollstol, och 1 oktober 2005 dör han i sviterna efter sitt tillstånd.

Källor:
- Hemsida - Wikipedia -

---

Pauls röst var en av de där "nära", äkta, ärliga och integritetsfyllda rösterna jag tillbringat en stor del av mitt vuxna liv åt att leta efter. Jag har en svaghet för det melankoliska, avskalade och historieberättande sångsättet Paul hade. Paul leder mig vidare till ett av mina favoritområden - singersongwiters. Jag kommer med jämna mellanrum presentera mina favoriter ur den skog av singersongwriters som existerar - stay tuned!

--S.

Strupsång

Det mest kända området i världen där denna sångteknik används är svepet Tuva-Mongoliet-Tibet. Strupsång fick uppmärksamhet i Sverige på allvar när Huun-Huur-Tu började besöka oss - för hur många år sedan minns jag inte. De kommer från den lilla ryska delrepubliken Tuva som är belägen i södra Sibirien, på gränsen mot Mongoliet.



Från Tuva kommer också gruppen Yat-Kha! Deras stil har kallats för Tuvinsk punk, men det är kanske att överdriva - det ett slags etnorock med elgitarr och trumset, men med båda fötterna i den tuvinska myllan. Frontfigur är Albert Kuvezin, som har en kraftfull strupsångsröst. De har även gjort en del covers på västerländska rocklåtar - och då vet inte riktigt om man ska ta det "allvar"...



Jag såg gruppen på Södra teatern för ett antal år sedan.

Förgrupp då var den osannolika norska gruppen Transjoik, där man blandat jojk med strupsång (bl.a.). Det var en av de mest experimentella grupper jag hört live - en av musikerna spelade Mac...

Transjoiks myspace-sida

Från Mongoliet kommer Hosoo & Transmongolia, som nyligen höll en kurs i strupsång i Lund den 18 oktober i år under Kör- & Orkesterfestivalen där.

Kolla detta sugande (i ordets positiva bemärkelse) och intensiva ljudklipp med dom på Youtube!


Flera kurser har hållits i Sverige i några av de olika strupsångstekniker som existerar. I Skåne finns t o m en övertonssångsförening - SONG - Skånes övertonssångförening - som anordnar kurser och festivaler.

Från Tibet används strupsången mest i religösa sammanhang av munkarna.

En kvinnlig sångerska som inte använder strupsång från Tibet är Yungchen Lhamo. Hon flydde till fots från Tibet 1989, och har vid det här laget, uppmuntrad av Dalai Lama, framträtt i minst 70 länder.

--S.