Jag har tänkt på vad denna blogg förmedlar - egentligen... Är det inte en enda soppa alltihop???
Är innehållet för splittrat? Finns det egentligen intresse för ett så spretigt innehåll? Hur kan jag få för mig att skriva om så många olika musikstilar, och tro att det kan intressera någon form av allmänhet? Vad finns det för logik i att förutsätta att läsaren kan vara ärligt intresserad av en galen låt med indiern
Kishore Kumar och en lika galen kubansk a cappella-låt med gruppen
Vocal Sampling? Eller av, för Europa, okända singer/songwriters såsom
Gove Scrivenor,
Jack Williams eller
Richard Shindell... Eller rumänska neo-folk-rockare såsom
Zdob Si Zdub. Eller obskyra, okända poeter och sångare från öst, såsom georgiern
Irakli Charkviani...
Vad angår allt detta en och samma människa? Hur öppen och allmänbildad man än anser sig vara går väl ändå gränsen för vad man orkar, eller har lust att engagera sig i,
någonstans... Man måste väl kanske vara en smula rubbad för att tro sig kunna ta sig an hela världens musik... En sak kan jag dock säga - från en galning till en och annan möjlig annan - det blir då aldrig tråkigt! Att "beta av" artist efter artist, och land efter land, är som att lägga ett oändligt pussel som följdriktigt aldrig kommer bli färdiglagt - för ju mer man får höra - desto vidare blir samtidigt horisonten - fler och fler bitar ska hela tiden rymmas inom detta musikpussels kantbitar...
Men kan en enskild människa verkligen uppskatta alla dessa olika stilar? Jag tror det, även om man förstås måste få ha sina favoriter. Även om jag inte uppskattar alla former av musik, kan jag tycka de vara klang- och instrumentbesättnings-mässigt intressanta, och respektera dem för den funktion de har i sina sammanhang, och en musikform kan verkligen sätta en känslomässig och existentiell fond till en för mig okänd vardag på någon avlägsen plats. Jag fascineras av det internationella i musikens språk; man kan höra en människas glädje, sorg och längtan, utan att förstå en enda stavelse.
Längtan förefaller vara den största drivkraften i all musik som berör, och att upptäcka att detta universella grundelement dyker upp i land efter land gör mig upprymd och tillfreds på ett tryggt och bekräftande sätt... Trots alla existerande stilmässiga särdrag finns detta ogripbara universella förenande "något".
En fara i globaliseringen av musiklyssnandet och -producerandet är förstås att stilar blandas till en odefinierbar soppa. I begreppet "världsmusik" (såsom jag väljer att tolka det) ligger ju det själva "musikaliska mötet" - olika stilar som bryts mot varandra... Så, mitt i all fascination för olikheterna och önskan om att mötas över geografiska, etniska och musikaliska gränser, finns denna risk att glömma traditioner. I Indien, som har ett antal olika "skolor" för hur man spelar sitar, har dessa "musikaliska dialekter" börjat flyta samman till följd av ökat kulturellt utbyte... Och jag har det senaste året börjat finna musik där jag tycker det blir allt svårare att avgöra proviniensen. Att gissa rätt på musikens kulturella och geografiska ursprung är ofta är ett charmigt kvitto på att man lyssnat in sig på en stil... Ju mer folkmusikaliskt ursprungligt ett stycke framförs, ju tydligare är också det kulturella och geografiska ursprunget, förstås, medan västerländsk pop och rock i detta avseende kan vara totalt hopplös...
Allt måste förstås få utvecklas, vilket det nu också verkar göra med större fart än någonsin. Musiker möts över genre-, kultur- och landsgränser på ett självklart sätt idag...
En annan positiv utveckling är på ljudbildsområdet - på inspelningar från världens alla möjliga hörn! Det mest lysande exemplet är väl
A R Rahman som tog den indiska filmmusikens sound från 30-tal till 2000-talet, men det är även underbart att numera höra alla välproducerade afrikanska artister, där framförallt slagverkare har börjat ges en ljud-rymd som saknats i många tidigare "platta" inspelningar. Jag generaliserar säkert, men det är min upplevelse...
Har jag något käckt visdomskt att knyta ihop denna säck med då? Nej, egentligen inte, jag vill nog bara skandera
"Släpp alla musikaliska fördomar, och lyssna till världens musik! Låt den mötas i dina hörselgångar, och känn dig berikad!"
--S.
Det är lika bra att hålla tillbaka de egna orden, och låta musiken tala för sig själv... 
Jag lyssnade på 
"Rätt" version ligger däremot nu i Internet-radion! De är något av ett fenomen - de ger sig huvudstupa på alla möjliga genrer... 