Från vit till svart gospel

...måste säga någonting mer om Tim Storms... Jag har sökt mer efter ljudexempel med honom, och funnit detta! När man lyssnar till Tim sjunga i en bassångares mellanregister finns det ingenting som antyder i hans röstklang att han skulle vara så "låg" som Guinness-rekordet indikerar. När han sedan går ner i de djupa registren känns det som att han har en "skarv" i rösten - som att han måste "ställa om", byta teknik, för att nå tonerna. Jag är tveksam till om han överhuvudtaget sjunger tonerna i egentlig mening. Jag associerar hans klang med någon slags basal strupsångsteknik. Jag undrar jag... i så fall har han inte rikitigt gjort sig förtjänt till det officiella rekordet... Någon sångtekniksbevandrad som eventuellt läser detta kanske kan komma med ett utlåtande!?


Då känns mina gamla favoriter från min uppväxt mer "rejäla" - Richard Sterban från The Oak Ridge Boys, och min röstklangsmässiga favorit Ivan Rebroff (dog 27 februari i år)!



Första gången jag hörde Isaac Freeman från Fairfield Four tappade jag hakan. Jag har aldrig tidigare hört en mer öppen, avslappnad och ledig klang hos en bassångare. Det känns som att ett universum ryms i hans struphuvud. För den som har möjlighet - lyssna till hur han lägger bottnen i inledningen av "Amazing Grace / The Prodigal Son" från plattan "I Couldn't Hear Nobody Pray från 1997"! Den som sett filmen O Brother, Where Art Thou? har även både sett och hört dessa herrar!

Det finns (tacka högre makter för Youtube) ett underbart klipp med ensemblen, där den tidigare nämnda George Younce finns i publiken. Han hoppar högt av glädje när han hör Isaacs röst och upplever svänget:


Visst är det skillnad på vit och svart amerikansk gospel...

--S.