Wafir Shekeldin Gibril är bror till gårdagens Rasha. Han är släktens mest framgångsrika musiker, och mer känd internationellt som artist än sin syster. Han bor och verkar i Spanien.
Jag har inte funnit någon välordnad diskografi på honom men vad jag vet medverkade han på den spanienbaserade mångkulturellt inspirerade gruppen Radio Tarifas debut-CD "Rumba Argelina" 1993, har han spelat in en sudanes-fokuserad skiva med gruppen Kambala 1996 - "Salamat Khartoum", medverkat på sin systers debut-CD 1997. 2002 kom hans solodebut - "Nilo Azul" - hans hittills enda i eget namn.
Wafir har rykte om sig att vara lätt att samarbeta med och spelar alltifrån olika slagverk och flöjter till fiol, oud och dragspel. Det senare anses han vara särskilt kompetent på.
Därför kommer här som exempel titelspåret från "Nilo Azul":
För närvarande heter hans grupp La Banda Negra. Även hans syster är med där. Gruppen består även av medlemmar från Sierra Leone, Guinea-Bissau och Senegal. Den presenteras som ett slags "afrikansk supergrupp".
Wafir medverkar även i en euro-andalusisk grupp kallad Nemo. Klicka på länken för att besöka deras YouTube-konto!
Men, ingen av dessa grupper har jag något material med, så vi avslutar istället med ytterligare två spår från den trevliga 14-spåriga CD:n "Nilo Azul" - "Ahlam" och "Lel":
Sudan och i synnerhet Khartoum är kulturellt och religiöst mångskiftande. Här möts Nubiens traditioner med de arabaiska och de sydligare svarta afrikanska. I denna miljö i Khartoum växte Rasha upp i en musikalisk familj. Hon är ett av 20 barn!
Hon flydde undan inbördeskriget mellan muslimerna i norr och de kristna i söder, och hamnade i Spanien där hennes bror redan bodde - musikern Wafir.
På Rashas debutskiva - "Sudaniyat" från 1997 - finns låten "Azara Al Hay" med:
År 2000 kom skiva nr. 2 - "Let Me Be" - som är mer varierad i stil än den första. Den är bl.a. kryddad med reggae och afro-kubanska rytmer. Jag tycker det spretar för mycket, och känner inte att jag riktigt förstår poängen med att klämma in så många olika stilar i ett och samma CD-konvolut.
(1) Första låten känns rätt traditionell (men modernt intrumenterad), (2) den andra doftar reggae, (3) och den tredje är en "slow blues", och så långt är väl allt ok. (4) I fjärde spåret är hon tillbaks i en slags modern rytmisk traditionsmusik, men börjar sjunga på engelska, och då tappar jag känslan för skivan. (5) I femte låten är det dansant vorientaliska som står i centrum med väsande flöjter. (6 - 8) Tre låtar med ok världs-musikaliskt sväng, nr. 7 uptempo, och nr 8 sjungs på spanska vilket nog är den stilmässigt mest universella på hela plattan. (9) Här lyckas hon ganska elegant knyta ihop den flamenco-andalusiska-arabiska koppling som lär finnas. (10, 11) När hon senare på skivan försöker sig på modern rythm'n'blues på engelska utan att den övriga ljudbilden berättar något om hennes bakgrund framstår musiken bara vara ett försök av en medelmåttig soulsångare, vilka det redan finns hundratals av i USA... Det som möjligen räddar låten är budskapet (Your Bloody Kingdom), vilket också gäller för titelspåret som ligger sist - "Let Me Be"...
Så, här kommer tre spår - (1) "La Sudan Ma'alesh", (5) "Ummi" och (9) "Ash'Ab":
2010.080 - Dagens afrikanska låt - Bernard Kabanda (1959 – 1999, Uganda)
Jag kom på att jag glömde denne herre när jag skrev om ugandisk musik...
Bernard Kabanda Sslongo hörde jag första gången genom CDNow.com (innan Amazon.com köpte upp företaget och sabbade strukturen på sajten) precis när jag fick mitt första bredband 2000-2001. Jag satt många nätter och lyssnade igenom dessa halvminuters-provlyssningsklipp som fanns på de flesta spåren, med en ständig flod av nya artister. Det var revolutionerande för mig - denna oas av musik tillgängliggjord som aldrig förr...
CDNow.com var så ambitiöst strukturerad. På de allra flesta plattor de saluförde hade de petat in all "credits-info" - allt från producenter, ljudtekniker, layoutare till samtliga medverkande musiker - OCH - det var det som var det fantastisk i konstruktionen - samtliga musiker var "klickbara", så jag lotsades vidare i en ständig kedja av med varandra associerade musiker... Helt obetalbart då man fann en musikalisk ådra man gillade!
Hur jag så småningom hamnade på Bernard Kabanda minns jag förstås inte, men troligen var det när jag försökte beta av skivbolaget RealWorlds samtliga inspelningar dittills - för även skivbolagen var förstås klickningsbara... Sedan hade jag nog ramlat in på Womads skivproduktion, eftersom Peter Gabriel varit med i bildandet av både RealWorldRecords och Womad fanns det en naturlig länk där.
Bernard Kabanda hade precis avlidit i AIDS - jag tror många av oss i Sverige fortfarande inte riktigt fattat vilket otroligt fäste sjukdomen fått på vissa håll i Afrika. Bernard hade "upptäckts" av svenske producenten Sten Sandahl som gatumusiker i Kampala - Ugandas huvudstad - och givits möjligheten att spela in en skiva och få komma på turné.
1996 och 1997 var han på Europaturné, och 1999, i Womads regi, på Europa- och USA-turné. Det var då han insjuknade i en infektionssjukdom till föld av hans försvagande immunsystem - han återhämtade sig och fortsatte envist turnén - men insjuknade igen och dog hastigt innan han hann återvända till Uganda.
Bernard var alltid en enmans-show. Han började ta gitarrlektioner som 13-åring och började snart bygga på sin första egna gitarr av material han kom åt... Innan dess hade han uppträtt som enmans teatershow på Kampalas gator. När han "upptäcktes" och fick komma ut i västvärlden på turné blev han snabbt den största representanten på musikstilen "kadongo kamu", som betyder "en gitarr".
Stilen är en urban historieberättande genre som vann popularitet i 70-talets Uganda. Den tar upp vardagligheter och har ofta en avslutande sensmoral. Under Idi Amin-tiden blev självcensuren ett sätt att överleva för dessa ugandiska singer/songwriters. Stilen har återigen vunnit terräng efter Idi Amins frånfälle och att samhället öppnats upp.
Eftersom det handlar om en man med hans gitarr passar stilen alltfrån gatuhörnet till puben. Kabanda vann tävlingar i "kadongo kamu", och det är något i hans röst, tycker jag, som inte förstår ett enda ord av vad som sjungs, som berättar om humor, glädje och sorg...
Några spår från hans enda skiva "Olugendo". Spår 2 finns även med i soundtracket till filmen "Hotel Rwanda" (2005):
Bernard Kabanda gjorde en ovärderlig insats som ambassadör för Ugandiska trubadurer och att göra denna musikstil känd för omvärlden. Han blev endast 40 år; han levde kanske heller inte ett helt risktfritt liv - i nedanstående biografi-länk står:
"It is clear from his songs that Bernard lived life to the full - hilarious stories of misadventures with women and alcohol, and recollections of Uganda's liberation struggle (Bernard fought for several years with Museveni's forces)."
Det glädjer mig ändå att han hade ett händelserikt liv.
"Kadongo kamu" verkar idag ha representeras av musik som står långt från den ursprungliga. De som etiketteras "kadongo kamu"-artister på YouTube har full orkesteruppbackning, en pop-merengue-orienterad föryngring som undertecknad kanske inte riktigt tycker är helt lyckad...
Fasching, Stockholm, kl. 20.11, lördag 28 mars - Konsert med Richard Bona
Richard Bona gjorde det han skulle...
Det hade kanske räckt som summerande kommentar till gårdagens konsert med det kamerunske undret - om alla känt till honom och hans kapacitet, men så är det ju inte i verkligheten...
Den stora upplevelsen med Richard Bona för mig var för ganska precis fyra år sedan, då jag på samma plats, med höga förväntningar, som överträffades, upplevde en av mina absolut bästa konserter någonsin. Att se denne leende man leka sig, på fullt allvar, igenom stycken med en fulländning både gällande uttryck, musikalisk fantasi och teknisk skicklighet var "omskakande".
Igår blev jag inte lika omskakad - jag stod mest och log hela tiden. Även om jag hört det mesta förut vid det här laget är det ändå ett av dessa "golden moments" att se Bona, inte nödvändigtvis "Makes You Sweat", som hans senaste live-platta heter, men kanske mer "Makes You Sweet". Han lever sin musik, och över tekniska och rytmsikt komplexa detaljer studsar han och bandet lätt som om det vore just "detaljer" - ändå är det stommen i hans musikanteri... och han ler... och ler... tittar sällan ner på basen - oavsett vad fingrarna har för sig, nästan som om han med stort förtroende delegerat tänkandet till de båda händerna att sköta sig själva...
Det finns band som forcerat hårdsvänger med imponerande skicklighet, men de anstränger sig ofta på ett sätt som märks i musiken, men icke Bona! Här kommer aldrig tekniska detaljer i vägen för musiken, utan allt flyter på, svänger, och puttrar, som en mysigt puttrande kastrull potatis man väntar på ska bli färdig... (ursäkta den liknelsen - hoppas den "Makes you catch my drift" på något plan...)
Richard Bona ger under konserten igår en provkarta på hans mångsidighet som artist - alla stilar, alla tekniska aspekter på att vara basist, och använder förstås loopmaskinen även denna gång för att bygga upp ett imponerat acapella-stycke som får bandet att kännas överflödigt.
Jag hade haft farhågan inför konserten att framgångarna gått honom lite åt huvudet, framför allt efter att ha varit in på hans hemsida som gett en nästan kultstatus-mässig känsla, nästan i stil med hur Prince drev sin karriär (läs "person-myt") en period.
Nu är hemsidan lite omgjord sedan då den gav mig den känslan, och min farhåga kom igår verkligen på skam - han skämtade, precis som förra gången, med publiken på ett varmt och hjärtligt sätt, fick oss att sjunga med, och ironiserade t o m över sin egen musik genom att, när den blev emotionellt "avskalad och nära" lägga in små musikaliska citat och "truddilutter" som kontrasterade och gav en anti-sentimental distans till stycket i fråga - en nästan onödig ödmjukhet inför att inte göra sig märkvärdig...
Just hans ödmjukhet och leende musik tar vi med oss hem i den grå stockholmsnatten. För min del avslutades den hos min käre granne, som också var med på konserten, med varsitt glas reflekterande whisky...
---
Idag är det min tur "musicera" - ska förbereda mig nu inför ett av mina sällsynta inhopp i ett av Stockholms bästa brassband, Solna Brass, som spelar i Ekensbergskyrkan, Solna ikväll 18.00. Ödmjuk inför uppgiften ska jag göra mitt bästa... Om jag ändå haft ett spår av Richard Bonas talang... Äsch... var och en gör så gott de kan....
---
Här kommer första spåret från ovan nämnda "Bona Makes You Sweat".
Det består av två låtar "Engingilaye" och "Te Dikalo". Jag hoppas det ska ge en känsla för hans live-musikaliska värld:
2010.079 - Dagens afrikanska låt - Waaberi (Somalia)
Waaberi betyder enligt en hemsida "ny gryning randas" och enligt en annan "grynings-spelare"... Kanske är det någon som läser detta som vet...
Gruppen "Waaberi" bildades redan på 60-talet. Den hade statligt stöd genom nationalteatern. Som störst omfattade dans- och musikgruppen/-kollektivet 300 medlemmar. Vad som innerbar slutet för Waaberi var inbördes-kriget i början av 90-talet, då, som jag skrev igår, gruppens stjärnsångerska, Maryam Mursal, flydde landet.
Vad som i själva verket medverkar på skivan till höger, "New Dawn", är "resterna" av gruppen - vad man lyckades få ihop till inspelningen 1997. Anledningen att jag tar upp den separat, och inte som Maryam Mursals kompgrupp är att den i verkligheten var så mycket mer. På skivan är den i princip hennes kompgrupp, men under de 30-talet år den verkade ingick många av landets främsta musiker.
På skivan medverkar dessutom den egyptiske slagverkaren Hossam Ramzy - han var aldrig med i "verklighetens" Waarebi. Hela skivan är inspelad live utan elförstärkta instrument (inte delar av den som jag felaktigt mindes och skrev igår), och jag har valt ut 3 spår - "Rog Rogosho", "Cidlaan Dareemaya" (som även finns med på Maryam Mursals "The Journey" i en mer utflippad version, och kallas då "Lei Lei (I Feel Alone)") och "Kafiyo Kaladeri":
2010.078 - Dagens afrikanska låt - Maryam Mursal (f. 1950, Somalia)
Jag har lyckats skärpa till mig på åtminstone ett område - andelen kvinnliga afrikanska artister som passerar revy har höjts!
Dagens artist är en där begreppet "skinn på näsan" verkar passa som en skinnhandske!
Maryam Mursal bröt 1966 hemmets traditioner när hon började sjunga professionellt på nattklubbar i Mogadishu. Det var ett solojobb, men hon kom snart att börja samarbeta med ett sång- och dans-kollektiv kallat Waaberi, som var en del av den statliga somaliska nationalteatern.
Maryam var den första kvinnliga sångerskan att ge sig på den sk "somali-jazzen". Hon blev snabbt känd och populär. Hon hade en bra karriär tills hon framförde sin egen, till kärlekssång förtäckta, regimkritiska sång "Ulimada" - här framförd med Waaberi:
Hon fann sig plötsligt från en dag till en annan utan arbete. Maryam stod inför faktumet två års arbetsförbud som artist. Hon var som ensamstående mamma snabbt tvungen att finna annan sysselsättning för att försörja sina barn. Hon blev Somalias första kvinnliga taxi-chaufför. Det sågs som mycket underligt att en så framstående artist hade börjat köra taxi, och många i hennes omgivning antog att hon måste vara en mycket dålig människa som fallit ner så monumentalt på karriärstegen.
Under början av 1990, när Somalias inbördeskrig rasade som mest intensivt, flydde hon med sina fem barn. De fotvandrade i sju månader genom fyra länder på Afrikas horn innan de slutligen tog sin tillflykt till Danska Ambassaden i Djibouti, och Danmark är faktiskt landet hon bosatte sig i. Vad jag funnit bor hon där fortfarande!
Hon tillskrivs endast två skivor - den första "New Dawn" (1997) med ensemblen Waaberi, från vilken ovanstående ljudspår är hämtat, och den andra, i eget namn, är "The Journey" (1998). Båda skivorna är producerade på Peter Gabriels Real World-etikett.
Från "The Journey" kommer här spåren "Sodewou (Welcome)" och "Somali Udiida Ceb (Somalia, Don't Shame Yourself)":
Jag känner mig övertygad om att det inte är som på denna skiva Maryam låter live. Jag föreställer mig att Peter Gabriel & Co har skapat något annat än originalet, men det behöver inte vara något fel i det - bara man är beredd på det när man hör en artist i verkligheten. Waaberi-skivan är mer avskalad, och ligger säkert närmare hur gruppen lät i verkligheten. En del av spåren är t o m live!
2010.077 - Dagens afrikanska låt - Cécile Kayirebwa (f. 1946, Rwanda)
Så har vi begett oss till Burundis grannland Rwanda. Här föddes dagens huvudperson, Cécile Kayirebwa, i huvudstaden Kigali 1946. Hon hade en lugn barndom, men flydde landet när kriget bröt ut 1973. Hon och hennes man hamnade i Belgien där de fortfarande bor.
Cécile utvecklade tidigt ett stort intresse för det egna landets musik- och kultur-historia, och åkte redan i tonåren runt i landet för att skaffa sig intryck och inspiration. Alla dessa intryck tog hon med sig in i sin egen musik, som även innehåller starka västerländska influenser.
1994 hände sedan det alla rimligen känner till - folkmordet i Rwanda, då huturegeringen och olika hutumilisgrupper slaktade tutsier efter att den hutuiska presidentens plan blivit nedskjutet. Ca 800.000 människor miste livet i oroligheterna som följde...
Samma år släppte Cécile Kayirebwa sin första solo-CD - "Rwanda".
Från den ska vi höra vi höra "Rwanamiza" och "Inkindi", och från 2002 års album "Amahoro" ska vi höra "Ubupfubyi": Förvånansvärt lite finns skrivet om denna stora etablerade artist. Hennes hemsida är nere, så ingen komplett diskografi verkar finnas på nätet, men ett par små biografier finns nedan. Innan Cécile slog igenom som skivartist hade hon varit medlem i några olika grupper i Belgien - Iyange, 1975-1980, Bula Sangoma, 1984-1987, och Ingeli, 1987.
Åtminstone fyra kassetter har hon också givit ut innan skivdebuten "Rwanda" kom ut 1994. Den följdes av åtminstone två ytterligare skivor - "Amahoro" (2002), vilket betyder "fred", och "Ibihozo" (2005) som innehåller vaggvisor.
Nu har jag två bloggar - så för det första - musiken:
Musik handlar om att bli berörd - på ett eller annat sätt. Vitsen med Världsmusik-kaféet kommer att vara att visa på musik från hela världen, som kanske inte är känd för den stora massan, men som förtjänar att bli det. Bredden kommer vara stor - och för den som vill - välkommen att upptäcka världen på nytt - denna gång genom musiken!
För det andra - keramiken:
Egentligen är det samma upptäckarglädje det handlar om här - form och fantasi som ger inspiration och njutning.
--Stefan