Sara Tavares
Lördag 26 september, kl 22.00
Sergel Torg 3, Kulturhuset
Jag går inte på många konserter längre - jag måste prioritera... Och denna gång prioriterade jag rätt!
En kort disco-/biografisk sammanfattning först:
Sara Tavares, av Kap Verdisk härkomst, född 1978 i Portugal, dök upp som litet 16-årigt stärnskott i melodifestivalen där hon först vunnit i Portugal och sedan representerade landet 1994 med "Chamar A Musica" i Dublin, Irland, vilket ledde till en åttondeplats. Två år senare kom debutplattan "Sara Tavares & Shout". Jag har lyssnat på den, och det är inget jag rekommenderar för en världsmusikpublik (hur nu en så'n ser ut...)... Till hennes "försvar" kan ju påpekas att hon var endast 18 år då skivan gavs ut. Hennes andra skiva, "Mi Ma Bô" (1999) var något helt annat - mycket mer varierat, men framför allt mer moget. Producent var den skönsjungande kongolesen (Kongo-Kinshasa) Lokua Kanza (officiell hemsida (franska), Wikipedia (engelska)).
Men, det är fortfarande "pop"... Må så vara "afro-pop" eller "etno-pop", men fortfarande har inte säkerhetsbältet lossats.När man sträcklyssnar på plattorna kronologiskt, som jag gör just nu, hajar man till när nästa cd, "Balancé" (2005), startar.
Den mer akustiska krispigheten, klarheten och känslan av att någon just nu gör precis som den vill är övertygande! Det är sväng i full frihet! Hennes senaste skiva, Xinti, från i år, forsätter på samma spår, men än mer rytmiskt komplex och fantasifull. Hon har även givit ut en "live-dvd-cd-box", Live in Lisboa" innehållande både en live-konsert från Lisabon och de två cd:na "Mi Ma Bô" och "Balancé"!
Här är ett YouTube-klipp från DVD:n:
Konserten då? Jodå, tack... Bilden nedan är från den - tagen av undertecknad - liksom den första och den sista i inlägget!
Så, en helnykter publik fick se en mycket nykter och begåvad artist visa prov på en musikalisk bredd, och en röst som höll för allt från ballader till rytmiskt intrikat skolskenssväng. Vad som frapperar är hennes jazziga avspändhet, och det leder riktigt långt.
När jag ska jämföra henne blir jag att tänka på Habib Koité från Mali som jag sett två gånger i Sverige. Inte för att deras stilar sammanfaller, utan för att båda har få riktigt melodiösa "hittar", och möjligen är det deras enda respektive svagheter, men deras musikaliska fantasi och närvaro i musiken gör att de kan göra nästan vilken melodi som helst intressant. Det handlar inte så mycket och melodierna utan om det polyrytmsika landskapet de befinner sig i, och en utstrålad uppriktighet.
Sara Tavares klarade igår av att leverera en stillastående ballad, utan att den blir smörigt sockersöt, med nerv till sista tonen (trots att två flaskor fått för sig att de skulle välta mycket ljudligt på det klinkerförsedda golvet bland publiken mitt under akten), likväl som hon med sina musiker lyckas lyfta upptempolåtarna på hennes två senaste plattor till råsväng utan att det blir forcerat. Hon förefaller dessutom vara en riktigt habil gitarrist; samtidigt som komplexa sjungna melodislingor levereras lever hennes gitarrspel ett minst lika komplext liv.
Sara Tavares har hittat hem och det hemmet är mittemellan det västafrikanska gitarrbaserade repetetiva, det brasilianska polyrytmiska och etnojazziga - ett väldigt intressant världsmusikaliskt spann!
---
Nöjda - trots bristen på öl - gav vi oss ut för att åtgärda denna enda brist. Efter att dissat "Barcelona", inte kommit in på "Dublineer's" för att det var fullt, blivit nekade utskänkning på "Monk's" för att de skulle stänga, slog vi oss äntligen till ro på "Belgobaren". Tillfreds med tillvaron inmundigar vi våra respektive belgiska öl, Leffe Blond, Maredsous 6 och Bel Pils.
Plötsligt lägger vi märke till några bekanta figurer i foaljén till Freys Hotel, till vilken det går en öppning i väggen från baren. Det är Sara Tavares' musiker! Medan servitrisen ropar "- Sista beställningen!" står de utanför och röker. Vi beställer det vi ska ha och efter en stund kommer två av musikerna och, vad jag misstänker, ljudteknikern och "roddaren" in i baren. Vi överraskar det anländande sällskapet med en upphävd spontan applåd, med glada miner och uppåtriktade tummar. Förvånade men glada tackar de när de inser att vi varit en del av kvällens publik. De går vidare till baren som precis har stängt... Först blir de nekade, men lyckas ändå få varsin öl efter en stunds diskussion. Jag var nästan på väg att blanda mig i - killarna hade ju inte kunnat bli utan en välförtjänt öl!!!
Vi drack upp, reste oss för att gå, men tackade en gång till, bad om och fick ta, detta foto:
Vi säger bara en sak - Obrigado!
--Stefan (och Per & Olga)
