2010.084 - Dagens afrikanska låt - Abdel Aziz El Mubarak (f. 1951, Sudan)
Abdel Aziz El Mubarak är den kanske mest populäre traditionsmusikern i Sudan idag. Han är långt ifrån att vara traditionalist, och blandar gärna in reggae- och amerikansk rythm'n'blues-element i musiken. Hans stads-tillvända musik är alltså mottaglig för intryck från omvärlden. Han har turnérat internationellt och har släppt ett antal (åtminstone tre) album för den internationella marknaden.
I Sudan är han en populär bröllops-artist med sitt stora band. Han uppträder även ensam med endast oud som ackompanjemang. Han kommer från en musikalisk familj och utbildade sig på Khartoums musik- och drama-institut på 70-talet. Han hade uppmärksammats redan som sjungande skolpojke, och redan i början av 70-talet hade han börjat sjunga för den sudanesiska radion, och fick sin första hit med låten "Laih Ya Galbi Laih" ("Varför, mitt hjärta, varför?") 1975.
Den finns med på skivan "Stragiht From The Heart" från 1989 och kommer här:
Låtarna är långa - jag vet - och inget "förstår man".... (som svensk) men nästa spår är lite annorlunda, med en nästan zydeco-mässig inledning pågår "Tarig Ash-Shoag" i styvt 10 minuter:
---
Musikaliskt är Sudan ett av de mest arabisk-influerade länderna i Afrika. Det är ett enormt stort land med flera etniciteter och trosriktningar, men jag har inte funnit så mycket "icke-arabisk" sudansk musik. Om ni tycker att vi förlorat den "afrikanska känslan" på sistone i bloggen så får ni "härda ut", för vi kommer att vara kvar i nordöstafrika en tid framöver. Med sina 30,2 miljoner kvadratkilometer så är den afrikanska kontinenten världens näst största (Europa är drygt 10 miljoner kvadratkilometer stort), och rimligen finns det inte "en" afrikansk musikalisk känsla, utan nyanserna är många och skillnaderna enorma, vilket förhoppningsvis redan står klart i den här bloggen, eller åtminstone kommer att göra det när året gått!
---
På den självbetitlade skivan "Abdel Aziz El Mubarak" från 1987 finns en studioversion av "Tarig Ash-Shoag".
Här kommer istället en relativit kort låt (nästan 6 minuter) - "Ah'Laa Jarah"!
I CD:ns text-häfte kan man läsa engelska översättningar till sångerna. Här är de första raderna till denna låt:
"What a sweet neighbour are you. You perfumed the whole place when passing by. Please say hello by a blink or a gesture from your finger.
The whole universe became engulfed with happiness, and the night became illuminated. Existence appeared to be a very beautiful scene, because when you walked it seems as a rhythm and the whole place exudes a pleasant aroma....":
- Wikipeida
--S.
Innehåll:
fredag 2 april 2010
torsdag 1 april 2010
2010.083 - Dagens afrikanska låt - Abdel Gadir Salim
2010.083 - Dagens afrikanska låt - Abdel Gadir Salim (Sudan)
Vi börjar med "dagens låt" - "Bitzîd Min 'Adhâbî (She increases my pain)" från "Le Blues de Khartoum / Khartoum Blues" (1999):
Abdel Gadir Salim - eller Abd El Gadir Salim (båda sätten att skriva är ungefär lika vanliga) - som föddes på 50-talet, är kanske den mest kände sudanske sångaren utanför Sudan. I Khartoum studerade han både inhemsk och västerländsk musik, vilket ofta kan höras i hans musik, som ibland kan ha västerländskt jazziga inslag.
Bilden till höger kommer från det tillfälle han deltog i Re:Orient-festivalen 2006 på Södra Teatern i Stockholm.
"Khartoum Blues" är den enda solo-skiva jag har med Abdel Gadir Salim, så här kommer ett spår till från den skivan - "Rada Al-Qulayb (give me back my tender little heart)":
När han medverkade på Re:Orient 2006 var det tillsammans med den mycket yngre, också sudanesiske, Emmanuel Jal, f.d. barnsoldat under inbördeskriget som återuppblossade 1983. De två hade 2005 spelat in skivan "Ceasefire". Musiken på den skivan är mycket modernare än på "Khartoum Blues".
- Myspace
- Wikipedia
--S.
Vi börjar med "dagens låt" - "Bitzîd Min 'Adhâbî (She increases my pain)" från "Le Blues de Khartoum / Khartoum Blues" (1999):
Abdel Gadir Salim - eller Abd El Gadir Salim (båda sätten att skriva är ungefär lika vanliga) - som föddes på 50-talet, är kanske den mest kände sudanske sångaren utanför Sudan. I Khartoum studerade han både inhemsk och västerländsk musik, vilket ofta kan höras i hans musik, som ibland kan ha västerländskt jazziga inslag.
Bilden till höger kommer från det tillfälle han deltog i Re:Orient-festivalen 2006 på Södra Teatern i Stockholm.
"Khartoum Blues" är den enda solo-skiva jag har med Abdel Gadir Salim, så här kommer ett spår till från den skivan - "Rada Al-Qulayb (give me back my tender little heart)":
När han medverkade på Re:Orient 2006 var det tillsammans med den mycket yngre, också sudanesiske, Emmanuel Jal, f.d. barnsoldat under inbördeskriget som återuppblossade 1983. De två hade 2005 spelat in skivan "Ceasefire". Musiken på den skivan är mycket modernare än på "Khartoum Blues".
- Myspace
- Wikipedia
--S.
onsdag 31 mars 2010
2010.082 - Dagens afrikanska låt - Wafir
2010.082 - Dagens afrikanska låt - Wafir (Sudan)
Wafir Shekeldin Gibril är bror till gårdagens Rasha. Han är släktens mest framgångsrika musiker, och mer känd internationellt som artist än sin syster. Han bor och verkar i Spanien.
Jag har inte funnit någon välordnad diskografi på honom men vad jag vet medverkade han på den spanienbaserade mångkulturellt inspirerade gruppen Radio Tarifas debut-CD "Rumba Argelina" 1993, har han spelat in en sudanes-fokuserad skiva med gruppen Kambala 1996 - "Salamat Khartoum", medverkat på sin systers debut-CD 1997. 2002 kom hans solodebut - "Nilo Azul" - hans hittills enda i eget namn.
Wafir har rykte om sig att vara lätt att samarbeta med och spelar alltifrån olika slagverk och flöjter till fiol, oud och dragspel. Det senare anses han vara särskilt kompetent på.
Därför kommer här som exempel titelspåret från "Nilo Azul":
För närvarande heter hans grupp La Banda Negra. Även hans syster är med där. Gruppen består även av medlemmar från Sierra Leone, Guinea-Bissau och Senegal. Den presenteras som ett slags "afrikansk supergrupp".
Wafir medverkar även i en euro-andalusisk grupp kallad Nemo. Klicka på länken för att besöka deras YouTube-konto!
Men, ingen av dessa grupper har jag något material med, så vi avslutar istället med ytterligare två spår från den trevliga 14-spåriga CD:n "Nilo Azul" - "Ahlam" och "Lel":
Inga bra biografier att länka till!
--S.
Wafir Shekeldin Gibril är bror till gårdagens Rasha. Han är släktens mest framgångsrika musiker, och mer känd internationellt som artist än sin syster. Han bor och verkar i Spanien.
Jag har inte funnit någon välordnad diskografi på honom men vad jag vet medverkade han på den spanienbaserade mångkulturellt inspirerade gruppen Radio Tarifas debut-CD "Rumba Argelina" 1993, har han spelat in en sudanes-fokuserad skiva med gruppen Kambala 1996 - "Salamat Khartoum", medverkat på sin systers debut-CD 1997. 2002 kom hans solodebut - "Nilo Azul" - hans hittills enda i eget namn.
Wafir har rykte om sig att vara lätt att samarbeta med och spelar alltifrån olika slagverk och flöjter till fiol, oud och dragspel. Det senare anses han vara särskilt kompetent på.
Därför kommer här som exempel titelspåret från "Nilo Azul":
För närvarande heter hans grupp La Banda Negra. Även hans syster är med där. Gruppen består även av medlemmar från Sierra Leone, Guinea-Bissau och Senegal. Den presenteras som ett slags "afrikansk supergrupp".
Wafir medverkar även i en euro-andalusisk grupp kallad Nemo. Klicka på länken för att besöka deras YouTube-konto!
Men, ingen av dessa grupper har jag något material med, så vi avslutar istället med ytterligare två spår från den trevliga 14-spåriga CD:n "Nilo Azul" - "Ahlam" och "Lel":
Inga bra biografier att länka till!
--S.
tisdag 30 mars 2010
2010.081 - Dagens afrikanska låt - Rasha
2010.081 - Dagens afrikanska låt - Rasha (Sudan)
Sudan och i synnerhet Khartoum är kulturellt och religiöst mångskiftande. Här möts Nubiens traditioner med de arabaiska och de sydligare svarta afrikanska. I denna miljö i Khartoum växte Rasha upp i en musikalisk familj. Hon är ett av 20 barn!
Hon flydde undan inbördeskriget mellan muslimerna i norr och de kristna i söder, och hamnade i Spanien där hennes bror redan bodde - musikern Wafir.
På Rashas debutskiva - "Sudaniyat" från 1997 - finns låten "Azara Al Hay" med:
År 2000 kom skiva nr. 2 - "Let Me Be" - som är mer varierad i stil än den första. Den är bl.a. kryddad med reggae och afro-kubanska rytmer. Jag tycker det spretar för mycket, och känner inte att jag riktigt förstår poängen med att klämma in så många olika stilar i ett och samma CD-konvolut.
(1) Första låten känns rätt traditionell (men modernt intrumenterad),
(2) den andra doftar reggae,
(3) och den tredje är en "slow blues", och så långt är väl allt ok.
(4) I fjärde spåret är hon tillbaks i en slags modern rytmisk traditionsmusik, men börjar sjunga på engelska, och då tappar jag känslan för skivan.
(5) I femte låten är det dansant vorientaliska som står i centrum med väsande flöjter.
(6 - 8) Tre låtar med ok världs-musikaliskt sväng, nr. 7 uptempo, och nr 8 sjungs på spanska vilket nog är den stilmässigt mest universella på hela plattan.
(9) Här lyckas hon ganska elegant knyta ihop den flamenco-andalusiska-arabiska koppling som lär finnas.
(10, 11) När hon senare på skivan försöker sig på modern rythm'n'blues på engelska utan att den övriga ljudbilden berättar något om hennes bakgrund framstår musiken bara vara ett försök av en medelmåttig soulsångare, vilka det redan finns hundratals av i USA... Det som möjligen räddar låten är budskapet (Your Bloody Kingdom), vilket också gäller för titelspåret som ligger sist - "Let Me Be"...
Så, här kommer tre spår - (1) "La Sudan Ma'alesh", (5) "Ummi" och (9) "Ash'Ab":
- biografi på Afropop Worldwide
--S.
Sudan och i synnerhet Khartoum är kulturellt och religiöst mångskiftande. Här möts Nubiens traditioner med de arabaiska och de sydligare svarta afrikanska. I denna miljö i Khartoum växte Rasha upp i en musikalisk familj. Hon är ett av 20 barn!
Hon flydde undan inbördeskriget mellan muslimerna i norr och de kristna i söder, och hamnade i Spanien där hennes bror redan bodde - musikern Wafir.
På Rashas debutskiva - "Sudaniyat" från 1997 - finns låten "Azara Al Hay" med:
År 2000 kom skiva nr. 2 - "Let Me Be" - som är mer varierad i stil än den första. Den är bl.a. kryddad med reggae och afro-kubanska rytmer. Jag tycker det spretar för mycket, och känner inte att jag riktigt förstår poängen med att klämma in så många olika stilar i ett och samma CD-konvolut.
(1) Första låten känns rätt traditionell (men modernt intrumenterad),
(2) den andra doftar reggae,
(3) och den tredje är en "slow blues", och så långt är väl allt ok.
(4) I fjärde spåret är hon tillbaks i en slags modern rytmisk traditionsmusik, men börjar sjunga på engelska, och då tappar jag känslan för skivan.
(5) I femte låten är det dansant vorientaliska som står i centrum med väsande flöjter.
(6 - 8) Tre låtar med ok världs-musikaliskt sväng, nr. 7 uptempo, och nr 8 sjungs på spanska vilket nog är den stilmässigt mest universella på hela plattan.
(9) Här lyckas hon ganska elegant knyta ihop den flamenco-andalusiska-arabiska koppling som lär finnas.
(10, 11) När hon senare på skivan försöker sig på modern rythm'n'blues på engelska utan att den övriga ljudbilden berättar något om hennes bakgrund framstår musiken bara vara ett försök av en medelmåttig soulsångare, vilka det redan finns hundratals av i USA... Det som möjligen räddar låten är budskapet (Your Bloody Kingdom), vilket också gäller för titelspåret som ligger sist - "Let Me Be"...
Så, här kommer tre spår - (1) "La Sudan Ma'alesh", (5) "Ummi" och (9) "Ash'Ab":
- biografi på Afropop Worldwide
--S.
söndag 28 mars 2010
2010.080 - Dagens afrikanska låt - Bernard Kabanda
2010.080 - Dagens afrikanska låt - Bernard Kabanda (1959 – 1999, Uganda)
Jag kom på att jag glömde denne herre när jag skrev om ugandisk musik...
Bernard Kabanda Sslongo hörde jag första gången genom CDNow.com (innan Amazon.com köpte upp företaget och sabbade strukturen på sajten) precis när jag fick mitt första bredband 2000-2001. Jag satt många nätter och lyssnade igenom dessa halvminuters-provlyssningsklipp som fanns på de flesta spåren, med en ständig flod av nya artister. Det var revolutionerande för mig - denna oas av musik tillgängliggjord som aldrig förr...
CDNow.com var så ambitiöst strukturerad. På de allra flesta plattor de saluförde hade de petat in all "credits-info" - allt från producenter, ljudtekniker, layoutare till samtliga medverkande musiker - OCH - det var det som var det fantastisk i konstruktionen - samtliga musiker var "klickbara", så jag lotsades vidare i en ständig kedja av med varandra associerade musiker... Helt obetalbart då man fann en musikalisk ådra man gillade!
Hur jag så småningom hamnade på Bernard Kabanda minns jag förstås inte, men troligen var det när jag försökte beta av skivbolaget RealWorlds samtliga inspelningar dittills - för även skivbolagen var förstås klickningsbara... Sedan hade jag nog ramlat in på Womads skivproduktion, eftersom Peter Gabriel varit med i bildandet av både RealWorldRecords och Womad fanns det en naturlig länk där.
Bernard Kabanda hade precis avlidit i AIDS - jag tror många av oss i Sverige fortfarande inte riktigt fattat vilket otroligt fäste sjukdomen fått på vissa håll i Afrika. Bernard hade "upptäckts" av svenske producenten Sten Sandahl som gatumusiker i Kampala - Ugandas huvudstad - och givits möjligheten att spela in en skiva och få komma på turné.
1996 och 1997 var han på Europaturné, och 1999, i Womads regi, på Europa- och USA-turné. Det var då han insjuknade i en infektionssjukdom till föld av hans försvagande immunsystem - han återhämtade sig och fortsatte envist turnén - men insjuknade igen och dog hastigt innan han hann återvända till Uganda.
Bernard var alltid en enmans-show. Han började ta gitarrlektioner som 13-åring och började snart bygga på sin första egna gitarr av material han kom åt... Innan dess hade han uppträtt som enmans teatershow på Kampalas gator. När han "upptäcktes" och fick komma ut i västvärlden på turné blev han snabbt den största representanten på musikstilen "kadongo kamu", som betyder "en gitarr".
Stilen är en urban historieberättande genre som vann popularitet i 70-talets Uganda. Den tar upp vardagligheter och har ofta en avslutande sensmoral. Under Idi Amin-tiden blev självcensuren ett sätt att överleva för dessa ugandiska singer/songwriters. Stilen har återigen vunnit terräng efter Idi Amins frånfälle och att samhället öppnats upp.
Eftersom det handlar om en man med hans gitarr passar stilen alltfrån gatuhörnet till puben. Kabanda vann tävlingar i "kadongo kamu", och det är något i hans röst, tycker jag, som inte förstår ett enda ord av vad som sjungs, som berättar om humor, glädje och sorg...
Några spår från hans enda skiva "Olugendo". Spår 2 finns även med i soundtracket till filmen "Hotel Rwanda" (2005):
Bernard Kabanda gjorde en ovärderlig insats som ambassadör för Ugandiska trubadurer och att göra denna musikstil känd för omvärlden. Han blev endast 40 år; han levde kanske heller inte ett helt risktfritt liv - i nedanstående biografi-länk står:
"It is clear from his songs that Bernard lived life to the full - hilarious stories of misadventures with women and alcohol, and recollections of Uganda's liberation struggle (Bernard fought for several years with Museveni's forces)."
Det glädjer mig ändå att han hade ett händelserikt liv.
"Kadongo kamu" verkar idag ha representeras av musik som står långt från den ursprungliga. De som etiketteras "kadongo kamu"-artister på YouTube har full orkesteruppbackning, en pop-merengue-orienterad föryngring som undertecknad kanske inte riktigt tycker är helt lyckad...
- biografi
- Wikipedia
--S.
Jag kom på att jag glömde denne herre när jag skrev om ugandisk musik...
Bernard Kabanda Sslongo hörde jag första gången genom CDNow.com (innan Amazon.com köpte upp företaget och sabbade strukturen på sajten) precis när jag fick mitt första bredband 2000-2001. Jag satt många nätter och lyssnade igenom dessa halvminuters-provlyssningsklipp som fanns på de flesta spåren, med en ständig flod av nya artister. Det var revolutionerande för mig - denna oas av musik tillgängliggjord som aldrig förr...
CDNow.com var så ambitiöst strukturerad. På de allra flesta plattor de saluförde hade de petat in all "credits-info" - allt från producenter, ljudtekniker, layoutare till samtliga medverkande musiker - OCH - det var det som var det fantastisk i konstruktionen - samtliga musiker var "klickbara", så jag lotsades vidare i en ständig kedja av med varandra associerade musiker... Helt obetalbart då man fann en musikalisk ådra man gillade!
Hur jag så småningom hamnade på Bernard Kabanda minns jag förstås inte, men troligen var det när jag försökte beta av skivbolaget RealWorlds samtliga inspelningar dittills - för även skivbolagen var förstås klickningsbara... Sedan hade jag nog ramlat in på Womads skivproduktion, eftersom Peter Gabriel varit med i bildandet av både RealWorldRecords och Womad fanns det en naturlig länk där.
Bernard Kabanda hade precis avlidit i AIDS - jag tror många av oss i Sverige fortfarande inte riktigt fattat vilket otroligt fäste sjukdomen fått på vissa håll i Afrika. Bernard hade "upptäckts" av svenske producenten Sten Sandahl som gatumusiker i Kampala - Ugandas huvudstad - och givits möjligheten att spela in en skiva och få komma på turné.
1996 och 1997 var han på Europaturné, och 1999, i Womads regi, på Europa- och USA-turné. Det var då han insjuknade i en infektionssjukdom till föld av hans försvagande immunsystem - han återhämtade sig och fortsatte envist turnén - men insjuknade igen och dog hastigt innan han hann återvända till Uganda.
Bernard var alltid en enmans-show. Han började ta gitarrlektioner som 13-åring och började snart bygga på sin första egna gitarr av material han kom åt... Innan dess hade han uppträtt som enmans teatershow på Kampalas gator. När han "upptäcktes" och fick komma ut i västvärlden på turné blev han snabbt den största representanten på musikstilen "kadongo kamu", som betyder "en gitarr".
Stilen är en urban historieberättande genre som vann popularitet i 70-talets Uganda. Den tar upp vardagligheter och har ofta en avslutande sensmoral. Under Idi Amin-tiden blev självcensuren ett sätt att överleva för dessa ugandiska singer/songwriters. Stilen har återigen vunnit terräng efter Idi Amins frånfälle och att samhället öppnats upp.
Eftersom det handlar om en man med hans gitarr passar stilen alltfrån gatuhörnet till puben. Kabanda vann tävlingar i "kadongo kamu", och det är något i hans röst, tycker jag, som inte förstår ett enda ord av vad som sjungs, som berättar om humor, glädje och sorg...
Några spår från hans enda skiva "Olugendo". Spår 2 finns även med i soundtracket till filmen "Hotel Rwanda" (2005):
Bernard Kabanda gjorde en ovärderlig insats som ambassadör för Ugandiska trubadurer och att göra denna musikstil känd för omvärlden. Han blev endast 40 år; han levde kanske heller inte ett helt risktfritt liv - i nedanstående biografi-länk står:
"It is clear from his songs that Bernard lived life to the full - hilarious stories of misadventures with women and alcohol, and recollections of Uganda's liberation struggle (Bernard fought for several years with Museveni's forces)."
Det glädjer mig ändå att han hade ett händelserikt liv.
"Kadongo kamu" verkar idag ha representeras av musik som står långt från den ursprungliga. De som etiketteras "kadongo kamu"-artister på YouTube har full orkesteruppbackning, en pop-merengue-orienterad föryngring som undertecknad kanske inte riktigt tycker är helt lyckad...
- biografi
- Wikipedia
--S.
Konsertkommentar: Richard Bona på Fasching
Fasching, Stockholm, kl. 20.11, lördag 28 mars - Konsert med Richard Bona
Richard Bona gjorde det han skulle...
Det hade kanske räckt som summerande kommentar till gårdagens konsert med det kamerunske undret - om alla känt till honom och hans kapacitet, men så är det ju inte i verkligheten...
Den stora upplevelsen med Richard Bona för mig var för ganska precis fyra år sedan, då jag på samma plats, med höga förväntningar, som överträffades, upplevde en av mina absolut bästa konserter någonsin. Att se denne leende man leka sig, på fullt allvar, igenom stycken med en fulländning både gällande uttryck, musikalisk fantasi och teknisk skicklighet var "omskakande".
Igår blev jag inte lika omskakad - jag stod mest och log hela tiden. Även om jag hört det mesta förut vid det här laget är det ändå ett av dessa "golden moments" att se Bona, inte nödvändigtvis "Makes You Sweat", som hans senaste live-platta heter, men kanske mer "Makes You Sweet". Han lever sin musik, och över tekniska och rytmsikt komplexa detaljer studsar han och bandet lätt som om det vore just "detaljer" - ändå är det stommen i hans musikanteri... och han ler... och ler... tittar sällan ner på basen - oavsett vad fingrarna har för sig, nästan som om han med stort förtroende delegerat tänkandet till de båda händerna att sköta sig själva...
Det finns band som forcerat hårdsvänger med imponerande skicklighet, men de anstränger sig ofta på ett sätt som märks i musiken, men icke Bona! Här kommer aldrig tekniska detaljer i vägen för musiken, utan allt flyter på, svänger, och puttrar, som en mysigt puttrande kastrull potatis man väntar på ska bli färdig... (ursäkta den liknelsen - hoppas den "Makes you catch my drift" på något plan...)
Richard Bona ger under konserten igår en provkarta på hans mångsidighet som artist - alla stilar, alla tekniska aspekter på att vara basist, och använder förstås loopmaskinen även denna gång för att bygga upp ett imponerat acapella-stycke som får bandet att kännas överflödigt.
Jag hade haft farhågan inför konserten att framgångarna gått honom lite åt huvudet, framför allt efter att ha varit in på hans hemsida som gett en nästan kultstatus-mässig känsla, nästan i stil med hur Prince drev sin karriär (läs "person-myt") en period.
Nu är hemsidan lite omgjord sedan då den gav mig den känslan, och min farhåga kom igår verkligen på skam - han skämtade, precis som förra gången, med publiken på ett varmt och hjärtligt sätt, fick oss att sjunga med, och ironiserade t o m över sin egen musik genom att, när den blev emotionellt "avskalad och nära" lägga in små musikaliska citat och "truddilutter" som kontrasterade och gav en anti-sentimental distans till stycket i fråga - en nästan onödig ödmjukhet inför att inte göra sig märkvärdig...
Just hans ödmjukhet och leende musik tar vi med oss hem i den grå stockholmsnatten. För min del avslutades den hos min käre granne, som också var med på konserten, med varsitt glas reflekterande whisky...
---
Idag är det min tur "musicera" - ska förbereda mig nu inför ett av mina sällsynta inhopp i ett av Stockholms bästa brassband, Solna Brass, som spelar i Ekensbergskyrkan, Solna ikväll 18.00. Ödmjuk inför uppgiften ska jag göra mitt bästa... Om jag ändå haft ett spår av Richard Bonas talang... Äsch... var och en gör så gott de kan....
---
Här kommer första spåret från ovan nämnda "Bona Makes You Sweat".
Det består av två låtar "Engingilaye" och "Te Dikalo". Jag hoppas det ska ge en känsla för hans live-musikaliska värld:
- Mer om Richard Bona
--S.
Richard Bona gjorde det han skulle...
Det hade kanske räckt som summerande kommentar till gårdagens konsert med det kamerunske undret - om alla känt till honom och hans kapacitet, men så är det ju inte i verkligheten...
Den stora upplevelsen med Richard Bona för mig var för ganska precis fyra år sedan, då jag på samma plats, med höga förväntningar, som överträffades, upplevde en av mina absolut bästa konserter någonsin. Att se denne leende man leka sig, på fullt allvar, igenom stycken med en fulländning både gällande uttryck, musikalisk fantasi och teknisk skicklighet var "omskakande".
Igår blev jag inte lika omskakad - jag stod mest och log hela tiden. Även om jag hört det mesta förut vid det här laget är det ändå ett av dessa "golden moments" att se Bona, inte nödvändigtvis "Makes You Sweat", som hans senaste live-platta heter, men kanske mer "Makes You Sweet". Han lever sin musik, och över tekniska och rytmsikt komplexa detaljer studsar han och bandet lätt som om det vore just "detaljer" - ändå är det stommen i hans musikanteri... och han ler... och ler... tittar sällan ner på basen - oavsett vad fingrarna har för sig, nästan som om han med stort förtroende delegerat tänkandet till de båda händerna att sköta sig själva...
Det finns band som forcerat hårdsvänger med imponerande skicklighet, men de anstränger sig ofta på ett sätt som märks i musiken, men icke Bona! Här kommer aldrig tekniska detaljer i vägen för musiken, utan allt flyter på, svänger, och puttrar, som en mysigt puttrande kastrull potatis man väntar på ska bli färdig... (ursäkta den liknelsen - hoppas den "Makes you catch my drift" på något plan...)
Richard Bona ger under konserten igår en provkarta på hans mångsidighet som artist - alla stilar, alla tekniska aspekter på att vara basist, och använder förstås loopmaskinen även denna gång för att bygga upp ett imponerat acapella-stycke som får bandet att kännas överflödigt.
Jag hade haft farhågan inför konserten att framgångarna gått honom lite åt huvudet, framför allt efter att ha varit in på hans hemsida som gett en nästan kultstatus-mässig känsla, nästan i stil med hur Prince drev sin karriär (läs "person-myt") en period.
Nu är hemsidan lite omgjord sedan då den gav mig den känslan, och min farhåga kom igår verkligen på skam - han skämtade, precis som förra gången, med publiken på ett varmt och hjärtligt sätt, fick oss att sjunga med, och ironiserade t o m över sin egen musik genom att, när den blev emotionellt "avskalad och nära" lägga in små musikaliska citat och "truddilutter" som kontrasterade och gav en anti-sentimental distans till stycket i fråga - en nästan onödig ödmjukhet inför att inte göra sig märkvärdig...
Just hans ödmjukhet och leende musik tar vi med oss hem i den grå stockholmsnatten. För min del avslutades den hos min käre granne, som också var med på konserten, med varsitt glas reflekterande whisky...
---
Idag är det min tur "musicera" - ska förbereda mig nu inför ett av mina sällsynta inhopp i ett av Stockholms bästa brassband, Solna Brass, som spelar i Ekensbergskyrkan, Solna ikväll 18.00. Ödmjuk inför uppgiften ska jag göra mitt bästa... Om jag ändå haft ett spår av Richard Bonas talang... Äsch... var och en gör så gott de kan....
---
Här kommer första spåret från ovan nämnda "Bona Makes You Sweat".
Det består av två låtar "Engingilaye" och "Te Dikalo". Jag hoppas det ska ge en känsla för hans live-musikaliska värld:
- Mer om Richard Bona
--S.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)