Jag kom på att jag glömde denne herre när jag skrev om ugandisk musik...
Bernard Kabanda Sslongo hörde jag första gången genom CDNow.com (innan Amazon.com köpte upp företaget och sabbade strukturen på sajten) precis när jag fick mitt första bredband 2000-2001. Jag satt många nätter och lyssnade igenom dessa halvminuters-provlyssningsklipp som fanns på de flesta spåren, med en ständig flod av nya artister. Det var revolutionerande för mig - denna oas av musik tillgängliggjord som aldrig förr...
CDNow.com var så ambitiöst strukturerad. På de allra flesta plattor de saluförde hade de petat in all "credits-info" - allt från producenter, ljudtekniker, layoutare till samtliga medverkande musiker - OCH - det var det som var det fantastisk i konstruktionen - samtliga musiker var "klickbara", så jag lotsades vidare i en ständig kedja av med varandra associerade musiker... Helt obetalbart då man fann en musikalisk ådra man gillade!
Hur jag så småningom hamnade på Bernard Kabanda minns jag förstås inte, men troligen var det när jag försökte beta av skivbolaget RealWorlds samtliga inspelningar dittills - för även skivbolagen var förstås klickningsbara... Sedan hade jag nog ramlat in på Womads skivproduktion, eftersom Peter Gabriel varit med i bildandet av både RealWorldRecords och Womad fanns det en naturlig länk där.
Bernard Kabanda hade precis avlidit i AIDS - jag tror många av oss i Sverige fortfarande inte riktigt fattat vilket otroligt fäste sjukdomen fått på vissa håll i Afrika. Bernard hade "upptäckts" av svenske producenten Sten Sandahl som gatumusiker i Kampala - Ugandas huvudstad - och givits möjligheten att spela in en skiva och få komma på turné. 1996 och 1997 var han på Europaturné, och 1999, i Womads regi, på Europa- och USA-turné. Det var då han insjuknade i en infektionssjukdom till föld av hans försvagande immunsystem - han återhämtade sig och fortsatte envist turnén - men insjuknade igen och dog hastigt innan han hann återvända till Uganda.
Bernard var alltid en enmans-show. Han började ta gitarrlektioner som 13-åring och började snart bygga på sin första egna gitarr av material han kom åt... Innan dess hade han uppträtt som enmans teatershow på Kampalas gator. När han "upptäcktes" och fick komma ut i västvärlden på turné blev han snabbt den största representanten på musikstilen "kadongo kamu", som betyder "en gitarr". Stilen är en urban historieberättande genre som vann popularitet i 70-talets Uganda. Den tar upp vardagligheter och har ofta en avslutande sensmoral. Under Idi Amin-tiden blev självcensuren ett sätt att överleva för dessa ugandiska singer/songwriters. Stilen har återigen vunnit terräng efter Idi Amins frånfälle och att samhället öppnats upp.
Eftersom det handlar om en man med hans gitarr passar stilen alltfrån gatuhörnet till puben. Kabanda vann tävlingar i "kadongo kamu", och det är något i hans röst, tycker jag, som inte förstår ett enda ord av vad som sjungs, som berättar om humor, glädje och sorg...
Några spår från hans enda skiva "Olugendo". Spår 2 finns även med i soundtracket till filmen "Hotel Rwanda" (2005):
Bernard Kabanda gjorde en ovärderlig insats som ambassadör för Ugandiska trubadurer och att göra denna musikstil känd för omvärlden. Han blev endast 40 år; han levde kanske heller inte ett helt risktfritt liv - i nedanstående biografi-länk står:
"It is clear from his songs that Bernard lived life to the full - hilarious stories of misadventures with women and alcohol, and recollections of Uganda's liberation struggle (Bernard fought for several years with Museveni's forces)."
Det glädjer mig ändå att han hade ett händelserikt liv.
"Kadongo kamu" verkar idag ha representeras av musik som står långt från den ursprungliga. De som etiketteras "kadongo kamu"-artister på YouTube har full orkesteruppbackning, en pop-merengue-orienterad föryngring som undertecknad kanske inte riktigt tycker är helt lyckad...
- biografi
- Wikipedia
--S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar