Chilenska Inti-llimani-histórico besöker Uppsala för ett historisk ögonblick då de för första gången sedan slutet på 70-talet återförenas med sångerskan Arja Saijonmaa. Datum: 15 november, 2008 Tid: 19.00 Plats: Katedralskolans Aula i Uppsala Med UNT- kort 240 kr inkl förköp Ord pris: 290 inkl förköp
Arr: Ricardo Fletcher, producent med stöd av organisationen "Uppsala Subsole" och i samarbete med Katedralskolan.
På tal om Michel Godard - undertecknad är ju amatörtubaist - emellanåt... Och givetvis har jag hittat spännande inspelningar där det lite anonyma kompinstrumentet används på sätt som nog var otänkbart för några decennier sedan. Tuban som solistinstrument har verkligen tagit kvantsprång i modern tid. Engelsmannen Ralph Vaughan Williams' tubakonsert skrevs 1954, och uruppfördes samma år av Philip Catelinet, som var verksam inom den engelska Frälsningsarmén, både som brassbands-ledare, kompositör och arrangör. Detta var första gången ett helt 3-satsigt verk skrevs för solotuba och symfoniorkester.
Många av ovanstående är sk "klassiska" musiker, men framför allt Dave Bargeron, Sam Pilafian och Jon Sass har andra verksamhetsfält.
Jag kan inte låta bli att ta med nedanstående klipp där fyra tubastudenter ger sig på det dumdristiga att instrumetera om hela Johann Sebastian Bachs Toccata och Fuga i D moll - för tubakvartett. Inte perfekt framfört men modigt!!
Musiker är studenter från Hannover Tuba Class.
Rubén Durá de Lamo (Spanien) Grzegorz Nowara (Polen) Jake Kline (USA) Jose Vicente Franco Landete (Spanien) (arrangör)
Ett måste annars för den nyfikne är David Bargerons tubasolo tillsammans med Blood, Sweat & Tears där David Clayton-Thomas sjunger "And When I Die" - en live-inspelning som tar alla i publiken med storm - har tyvärr inte funnit den versionen på Youtube...
För den som tycker den sardiska musiken verkar spännande så finns det ett antal grupper ytterligare att bekanta sig med - den mest kända av dom är nog Tenores Di Bitti.
En sångare och saxofonist från Sardinien som tagit den sardiska strupsången vidare i utvecklingen är Gavino Murgia!
Han har tagit med sig sitt sätt att sjunga till jazzen och improvsationsmusiken. Det är en mycket speciell klangvärld man beträder när man lyssnar på Gavino... Han har även nyttjats som en av stjärnorna i Rabih Abou-Khalils många konstellationer - en libanesisk oudspelare (den arabiska lutan) och kompositör.
Rabih flyttade till München i Tyskland under inbördeskriget i Libanon 1978. Han har under sin tid i Tyskland genomfört ett antal projekt med egenkomponerad musik där han handplockat musiker från olika länder och med olika musikaliska traditioner. Hans musik är därmed "världsmusik" i ordets allra bästa bemärkelse.
I hans ensembler har bl.a. ingått den tidigare nämnda tubaisten och kontrabasisten Michel Godard som även trakterar det gamla instrumentet serpent, som har anor sedan 1500-talet.
Cuncordu e Tenore de Orosei - fyra - fem herrar i en ring. Jag var på en dubbelkonsert på Kulturhuset för några år sedan. Paolo Fresu och Cuncordu e Tenore de Orosei uppträdde med vardera två set. Temat var Sardinien, och Orosei är en ort på den bördiga medelhavsön.
Den traditionella musiken på ön är minst sagt speciell. Fyra Orosei-herrar står i en ring på scenen med huvudena riktade in mot ett tänkt centrum. De verkar nästan inte bry sig om att de har en publik - fokus är riktat in mot varandra. Stundtals kupas även händer runt öron för att öka "medhörningen". Resultatet blir en kompakt homogen ljudbild. En "försångare" sjunger en strof för att sedan följas upp av de andra i ensemblen som med öppna spjäll lägger blockaktiga rytmiserade ackord som ett slags kommentar till det försångaren nyss levererat.
På denna konsert var Cuncordu e Tenore de Orosei's första set sakralt, och andra setet profant. I set två har endera bassångaren bytts ut eller byt sångteknik, för plötsligt ligger det dubbla bastoner i hans stämma. Som den enda utposten i Europa verkar Sardinien genom historien tillskansat sig en tradition att i den profana musiken använda sig av strupsång. Hur tekniken uppstått har jag försökt ta redan på men ännu ej lyckats. Känt är väl att tekniken används i ett stort stråk från Sibirien via Tuva, Mongoliet till Tibet i norra Kina, men hur tusan har den även hamnat på Sardinien??? Spännande, spännande tycker undertecknad, som hemskt gärna tar emot svar på denna gåta!
Paolo Fresu - spännande medelhavsdoftande trumpetare som, utöver Nguyên Lê, samarbetat med massor av jazz- och "etnonamn" - på hans hemsida rabblas dessa namn: Franco D'Andrea, Giovanni Tommaso, Bruno Tommaso, Tiziana Ghiglioni, Enrico Rava, Antonello Salis, Enrico Pieranunzi, Giorgio Gaslini, Gianluigi Trovesi, Aldo Romano, Glen Ferris, John Taylor, Kenny Wheeler, Palle Danielsson, Jon Christensen, Gerry Mulligan, David Liebman, Dave Holland, Richard Beirach, John Zorn, John Abercrombie, Helen Merril, Ralph Towner, Richard Galliano, Michel Portal, Trilok Gurtu, Jeanne Lee, Gunther Schüller, Paul McCandless, Jim Hall, Lew Soloff, Uri Caine, Gil Evans Orchestra, Toots Thielemans, Omar Sosa, Carla Bley, Steve Swallow, Andy Sheppard...
Här tillsammas med svenske pianisten Jan Lundgren och den franske dragspelaren Richard Galliano. De framför Jan Lundgrens komposition "Mare Nostrum".
Han finns även med som musiker i en del av spåren på Huong Thanhs skivor... Jag hoppas att bara genom att rabbla ovanstående namnlista kunna kittla er nyfikenhet på Paolo. Han är väl värd att bekanta sig med.
Jag såg honom framträda tillsammans med Antonello Salis, en imponerande accordeonist och pianist, för några år sedan på Kulturhuset i Stockholm. Konserten var en dubbelkonsert med tema Sardinien där Fresu är född. Fresu varvades med en vokalensemble kallad Cuncordu e Tenore de Orosei, men mer om dessa spännande herrar imorgon!
Stockholm Brass Band, under ledning av Kent Jonsson, segrade i elitdivisionen i årets SM för brassband. Förstaplaceringen var ingen självklarhet då även Wincorps Brassband, under ledning av Andreas Kratz, från Göteborg genomförde en strålande föreställning. Stockholm vann med 191 uppnådda poäng, mot Wincorps 190 - minsta möjliga marginal med andra ord.
Nu har jag två bloggar - så för det första - musiken:
Musik handlar om att bli berörd - på ett eller annat sätt. Vitsen med Världsmusik-kaféet kommer att vara att visa på musik från hela världen, som kanske inte är känd för den stora massan, men som förtjänar att bli det. Bredden kommer vara stor - och för den som vill - välkommen att upptäcka världen på nytt - denna gång genom musiken!
För det andra - keramiken:
Egentligen är det samma upptäckarglädje det handlar om här - form och fantasi som ger inspiration och njutning.
--Stefan
