Rösten som instrument - Bobby Mcferrin

Svarta röster har alltid fascinerat mig. Favoritgrupper under 80- och 90-talet var bl.a. de hysteriskt skickliga a capella-gruppen Take 6 och de swamp-blues-funk-soul-doftande sydstatsbröderna i The Neville Brothers.

Bobby Mcferrin är också en självklar bekantskap. Tyvärr känner de flesta bara till "Don't Worry Be Happy" - en bagatell i hans musikantskap egentligen, som han nog inte trodde skulle slå så enormt som den gjorde...

Här framför han sin "Drive". Så här är vi kanska vana att se honom - ensam på scenen med en mikrofon (tyvärr skevar video och ljud i detta klipp). Lägg märke till hur han med tungans hjälp lyckas "sjunga" tvåstämt med sig själv:


Mindre känt är antagligen att han utsätter sig för "planerade överraskningshappeningar" på festivaler och konsertscener. Han har uppenbarligen en hunger efter musikaliska utmaningar, men även en nyfikenhet och en glädje i sitt musikanteri som är smittande!

I följande klipp blir han utsatt för ett musikaliskt experiment med stråk-kvartetten Grupa MoCarta. Iakttag det inkännande samspelet mellan Bobby och musikerna som aldrig träffats tidigare - lyhördheten - detta är sann musikalisk kärlek:


Grupa MoCarta har nästan rockstjärnestatus i Polen. Det finns massor med mer eller mindre vansinniga klipp med ensemblen, som verkligen tagit den ibland "tråkstämplade" ensembelformen stråkkvartett till nya underhållande höjder!

Bobby Mcferrin tillsammans med den ungerske gitarristen Ferenc Snétberger:


Ferenc Snétberger har gjort sig känd för sitt sätt att blanda stilar - sitt romska ursprung med brasiliansk musik, flamenco och jazz.

Bobby Mcferrin tillsammans med Richard Bona:


Richard Bona är en kamerunsk basist och sångare, som det nästan varit lite rovdrift på de senaste åren. Han har spelat med de flesta amerikanska fusionmusiker av rang. Richard förtjänar en egen presentation - jag kan bara säga så länge att hans senaste framträdande på Fasching i Stockholm var något av det bästa jag sett - alla kategorier!

Slutligen ett musikaliskt möte mellan Bobby Mcferrin, Richard Bona, trummisen Omar Hakim och Gil Goldstein från Festival Jazz Donosti, San Sebastian:


Gil Goldstein, som spelar dragspel i detta klipp, är född i USA 1950, och har arbetat med diverse etablerade namn inom den amerikanska jazzen. Han spelar även piano och cello. För närvarande innehar han en professur vid New Yorks universitet.

Dragspelets breda användning runtom i världen kommer att bli nästa veckas tema.

På återhörande!

--S.

Från vit till svart gospel

...måste säga någonting mer om Tim Storms... Jag har sökt mer efter ljudexempel med honom, och funnit detta! När man lyssnar till Tim sjunga i en bassångares mellanregister finns det ingenting som antyder i hans röstklang att han skulle vara så "låg" som Guinness-rekordet indikerar. När han sedan går ner i de djupa registren känns det som att han har en "skarv" i rösten - som att han måste "ställa om", byta teknik, för att nå tonerna. Jag är tveksam till om han överhuvudtaget sjunger tonerna i egentlig mening. Jag associerar hans klang med någon slags basal strupsångsteknik. Jag undrar jag... i så fall har han inte rikitigt gjort sig förtjänt till det officiella rekordet... Någon sångtekniksbevandrad som eventuellt läser detta kanske kan komma med ett utlåtande!?


Då känns mina gamla favoriter från min uppväxt mer "rejäla" - Richard Sterban från The Oak Ridge Boys, och min röstklangsmässiga favorit Ivan Rebroff (dog 27 februari i år)!



Första gången jag hörde Isaac Freeman från Fairfield Four tappade jag hakan. Jag har aldrig tidigare hört en mer öppen, avslappnad och ledig klang hos en bassångare. Det känns som att ett universum ryms i hans struphuvud. För den som har möjlighet - lyssna till hur han lägger bottnen i inledningen av "Amazing Grace / The Prodigal Son" från plattan "I Couldn't Hear Nobody Pray från 1997"! Den som sett filmen O Brother, Where Art Thou? har även både sett och hört dessa herrar!

Det finns (tacka högre makter för Youtube) ett underbart klipp med ensemblen, där den tidigare nämnda George Younce finns i publiken. Han hoppar högt av glädje när han hör Isaacs röst och upplever svänget:


Visst är det skillnad på vit och svart amerikansk gospel...

--S.

Från George Younce till 8Hz...

Freak of Nature

Rekord av alla de slag har alltid fascinerat... Ett litet favoritområde för mig är bassångare - har alltid fascinerats av dom, så jag känner att jag måste få detta ämne ur världen genom att lite kort skirva om det...

En kollega till George Younce under hela hans karrär var J. D. Sumner. Sumner dog 1998. Han var innehavare av Guinness' rekordboks världsrekord i lägsta sjungna ton.



Även J. D. Sumner var en av den vita gospeltraditionens främsta representater i USA under 1900-talet med sin makalösa röst. Den föreföll i princip bottenlös, men var om man ska vara lite kritisk emellanåt kanske lite väl "svajig" i intonationen, men just den fantastiska botten han levererade i de vokalensembler han sjöng i förlåter sådana tillkortakommanden, tycker jag - man kan inte låta bli att fascineras. Det kunde inte heller Elvis Presley som nyttjade honom och hans kvartett "The Stamps" på många av sina konserter som uppbackare. I en version av Elvis-låten "Way Down" levererar J. D. ett konta-C som slutton. En liten ters från pianots lägsta ton...

Youtube är fyllt av klipp med honom, så det är bara att söka - och finna.

George Younce och J. D. Sumner uppträdde ofta tillsammans i olika sammanhang, och ett slags skämtsam rivalitet rådde dem emellan. Se nedanstående samling av klipp där dom driver med varandra - framför allt George med J. D.. George är här en hel hoper år yngre än på gårdagens klipp, och J. D. Sumner - ja, han ser ut som han låter - och låter som han ser ut...



Söker man på Youtube på sökbegreppet "bass singers" öppnas en hel värld av ljudklipp med mer eller mindre osannolika bassångarinsatser.

Om J. D. var osannolik så är Tim Storms ett "Freak of Nature" - som ny innehavare av världsrekordet får han de flesta andra bassångare att framträda som sonora tenorer. Se till att du har datorn kopplad till en bra ljudanläggning, ta bort kristallglasen från rummet, vrid upp volymen och klicka på nedanstående ljudklipp - och förundras:


Tim når 8Hz, vilket skulle motsvara subsubkontra-C. Gränsen för var det mänskliga örat klarar att uppfatta sägs ligga kring 20Hz. Ska man uppfatta lägre svängningar lär volymen behöva skruvas upp till smärtgränsen...

Nästa klipp är ett tv-inslag om världsreokrdsförsöket. Man ser vibrationer i en mugg med vatten men hör inte tonerna...:


Med detta avhandlat återgår vi i nästa inlägg till musik i egentlig mening - förlåt så länge!

--S.

På tal om mänsklig värme... George Younce

George Younce
Patterson, North Carolina, 22 februari, 1930 - 11 april, 2005

Larry Jon Wilsons varma trygga avslappnade basstämma får mig osökt att tänka på ett videoklipp jag såg för en tid sedan med George Younce.

George Younce var en av de främsta bassångarna inom den vita amerikanska gospelrörelsen. I 36 år turnérade han med sin ensemble Cathedral Quartet. Mot slutet av sitt liv drabbades han av njurproblem, och tvingades genomlida täta dialysbehandlingar. Trots detta hade han en fenomenal optimism, som förstås till stora delar vilade i tryggheten i hans tro - något som kan göra en "hedning" som undertecknad lite avundsjuk.

Följande klipp är från hans sista framträdande. Med en fantastisk humor och värme tar han farväl - riktigt rörande:

Del 1:


Del 2:


--S.

Larry Jon Wilson - den ultimata rösten

Larry Jon Wilson - född 7 oktober 1940 i Swainsboro, Emmanuel County, Georgia!



På tal om Paul Pena och ouppmärksammade talanger...

Jag köpte en extrapris-lp på Åhléns i Stockholms city för en tia med Larry Jon Wilson... - året var 1979 eller 1980. Jag hade aldrig hört talas om karln, men för en tia kunde man chansa, tyckte jag. Tänk vad tacksam jag varit för denna chansning under årens lopp...

Jag inser att det inte går att inte vara personlig när man talar om musik på ett trovärdigt sätt. Här måste jag ge upp allt sådant eventuellt motstånd jag haft tidigare. För den som vill ha mer rena data finns ett antal länkar i slutet av detta inlägg. 

När musiken blir en viktig del av en människas liv tycker jag att blottandet av ens egen musiksmak ibland kan kännas som att mentalt klä av sig - göra sig sårbar - och det är precis det steget jag tar nu - dagens övning kommer att handla om det - just eftersom jag låtit Larry Jon Wilson bli en så viktig del av mig...

Jag får redan här "erkänna" att jag som barn hade en ganska annorlunda musiksmak; hemma spelades det tre sorters musik - mamma lyssnade på svensktopp, pappa på jazz och country. jag anammade countrymusiken, och redan i 17-årsåldern var jag innehavare av över 400 plattor. I och med att jag började spelade tuba leddes musikintresset mer och mer in på de musikstilar där tuban användes - oftast sk "seriös musik"...

Efterhand blev hela brassfamiljens instrument intressanta, och jag började lyssna på blåssektioner i olika rock- och funk-band, storband, och, lite grann via de musikaliskt bredbenta Al Jarreau och Herbie Hancock, tillbaks in i jazzen - pappas andra stora musikintresse.

När jag sedan i vuxen ålder, lite förundrad och skamsen, gick igenom min gamla samling av countryplattor var jag i princip beredd att slänga rubbet... Jag förstod egentligen inte vad det var jag hade fastnat för. Jag försökte gå till botten med vad det var jag hade tyckt om och varför. Jag insåg snart att bluegrass/mountain music fortfarande "höll" - den musik som var äldst - samt de artister som då, på 70-talet, kallades för "outlaws" - artister såsom Willie Nelson, Waylon Jennings, Guy Clark, Kris Kristofferson, David Allan Coe och Townes Van Zandt. Ibland räknades t.o.m. Johnny Cash in i den skaran.

// Ovanstående icke att förväxlas med att det ännu idag finns en grupp kallad "The Outlaws" som bildades redan 1967. Även i Storbritannien bildades en grupp med samma namn på 60-talet - Wikipedialänk. //

Andra artister som "höll" i min skivsamling var Merle Haggard, George Jones (vissa senare plattor), Tom T. Hall, Steve Young, Joe Sun, Jerry Jeff Walker, Mickey Newbury, Jerry Reed (dog 31 augusti i år), Bobby Bare (de senare plattorna), Jimmy Buffett, Hank Williams Jr. och Vassar Clements - jag kommer att återkomma till vissa eller alla av dom.

Outlaw-epitetet användes i USA på de sångare som inte riktigt ville hålla sig i fållan inom countrymusiken. Jag vet inte om någon någonsin "bad" om att få bli kallad outlaw, men epitetet föll även på Larry Jon Wilson. Han var personligt bekant med Waylon Jennings, men han hade i övrigt inte så mycket med den "rörelsen" att göra. I en artikel någonstans har jag läst att han bekymrade sig över att hans skivor hamnade i countrybackarna, då det aldrig varit hans ambition att "vara" en countryartist - han gjorde bara musik, och den blev som den blev. Och där har vi någonstans kärnpunkten, vad det handlar om för mig - nämligen att artisten har någonting att säga och han är fri från "musikdräktsliga måsten" - han använder de element som krävs för varje enskild låt - ofta med en mycket närvarande och varm röst.

Det hände någonting med countrymusiken under 80-talet - termen "Middle-of-the-road" dök upp och typifierade vad det handlade om i kommersialiseringen av country-musiken. Mitt i vägen stod den nu - bredare än någonsin tilltalade den en allt bredare publik på en allt grundare nivå - svensktopp och countrymusik blev nästan samma sak - det var bara spåket som skiljde - och inte ens det ibland.

Länken till diskussionen nedan får vara ett representerande exempel på hur ropen på hjälp kan skalla för att hitta tillbaks till något äkta och angeläget inom countrygenren:

Från bloggen Setting The Woods On Fire!


Så - till Larry Jon Wilson igen

LP:n Loose Change var länge den enda jag hört med honom. Men under årens lopp växte den in i mig och mitt medvetande - och blev en musikalisk fond till min känslopalett - kanske låter högtravande - men så pass viktig blev skivan för mig, framförallt efter att jag blivit "vuxen" och vaskat fram det som fortfarande var något av värde i min gamla country-samling. Har inte musik den funktionen många gånger? Den förstärker och manifesterar de känslor man har. Den kan också på ett nästan manipulativt sätt försätta lyssnaren i känslotillstånd - det är ju ett känt faktum, använt i filmer framför allt, men även i butiker - lite mer "lömskt" då...

Det kunde gå perioder - ibland upp till något år - men så återvände jag till lp:n med min mest hemmastadda röst - som att sinnligen komma hem... Under tiden fortsatte jakten i skivbackarna runt om i Stockholmsområdet för att hitta mer med honom, men vem jag än frågade så hade denne aldrig hört talas om honom. Jag skrev t o m till Sveriges Radio för att önska något med honom men blev aldrig hörsammad. Ett tag trodde jag att jag var den enda människan i världen som hört talas om Larry Jon Wilson. Viket oerhört musikaliskt svek! Jag kunde inte förstå varför han var så totalt okänd - den ultimata rösten...

Internet - räddaren
När så Internet blev ett faktum började jag förstås söka honom där också, först med oerhört skralt resultat. Det första "fyndet" bestod i en listning av skivor från Monument Records där jag inser att han gjort tre album ytterligare. Plötsligt finner jag även en av skivorna på en svensk skivhandlares hemsida - och köper den direkt.

Let Me Sing My Song To You

Jag söker vidare och får höra talas om Napster - installerar programmet, men finner ingenting... Plötsligt får jag oväntat kontakt med en personlig bekant till LJW - via Napster! Han berättar för mig att LJW:s mor nyligen dött, och att LJW f.n. rustar upp sitt föräldrahem. Denne man ska sedan efter renoveringen flytta in i just det huset! Han säger också att han, nästa gång han träffar Larry, ska berätta om svensken som beundrat honom i så många år. Tanken svindlar! Jag kan inte riktigt fatta vad som håller på att hända - plötsligt har jag nästan haft personlig kontakt med någon jag upplevt mer som ett väsen än som en verklig figur... Tyvärr förlorade vi kontakten - han måste ha bytt epostadress i samband med flytten eller något sådant - han svarade inte längre på epostmeddelandena jag sände...

Jag tog nya tag - startade en MSN-community där jag ville sammanställa all fakta jag samlat på mig under åren - tyvärr rann det ut i sanden.

Under 2007 och 2008 har det däremot dykt upp två sajter som behandlar Larry Jon Wilson - förhoppningsvis kommer de att leva vidare:
- En Myspace-sida - http://www.myspace.com/larryjonwilson!
- en fan-site - www.larry-jon-wilson.com!

Jag fann även att han lett en tv-produktion kallad Georgia's Backroads för Georgia Public Broadcasting (GPB)om sin hembygd, som blev så populär att det producerades en säsong till. Vilken passande uppgift för en historieberättare av hans rang!

Larry var aldrig ute efter riktig fame & glory. Han sägs vrida sig lite obehagligt om han får för mycket beröm. Han sägs trivas med att hans låtar är mer kända än vad han själv är. Han ansträngde sig tydligen inte under dessa "tysta år" att jaga nya skivkontrakt - han hade sina stadiga spelningar - bl.a. på The Bluebird Café i Nashville där han har en trogen skara beundrare. Jag brukade ibland gå in på deras hemsida bara för att se om han hade någon spelning på gång - och drömma om att vara där - då... Senast han var där var 5 november i år.


Det första videoklippet nedan från Youtube med LJW är från den kult-förklarade musikdokumentären Heartworn Highways från 1975.

Här samsas en samling musiker som jag hade önskat skulle bli stilbildare för den "riktiga" countrymusikens utveckling, såsom:

David Allan Coe, Guy Clark, Rodney Crowell, Charlie Daniels, Steve Earle, Wayne Moss (Barefoot Jerry), Gamble Rogers, Townes van Zandt, Larry Jon Wilson, Steve Young.

Tyvärr finns inte hans bästa låtar med på Youtube, men här är åtminstone några klipp - håll tillgodo:

Ohoopee River Bottomland som är första låten på hans första platta "New Beginnings":


Från "Let Me Sing My Song To You" kommer "Sheldon Churchyard", och som dessutom var den första låten att ingå i kompileringen "Country Got Soul, vol. 1" från 2004 - se nedan:


Från den tredje, "Loose Change" - hans bästa platta - kommer "July The 12th, 1939":


Ett spår till från samma platta, men en del tänkvärda ord, och en obetalbar textstrof "Sober aint easy, dead drunk aint too - I never tried in between..."


Från den sista plattan "Sojourner" kommer "The Bigger The Fool":


Lite data:
LP
1975 - New Beginnings

- Let Me Sing My Song For You - 1976

1975 - dokumentären "Heartworn Highways" spelas in - men visas inte förrän 1981. Den kommer ut som VHS 1995 och som DVD 2003.

1976 - Medverkan på David Allan Coes platta "I've Got Something To Say" på låten "Take It Easy Rider"

1977 - Loose Change

1979 - Sojourner


Så - efter 21 års "tystnad"...

2000 - Återutgivning av hans två första skivor i cd-format

2004 & 2005 - Medverkan i de två kompileringarna "Country Got Soul, vol. 1 & 2".

2005 - Medverkan i kompileringen "Country Soul Revue - Testifying".

2006 - Först nu ges "Heartworn Highways" ut som soundtrack.



Så 30 juni, 2008 - 28 år efter den senaste egna skivan - en ny CD:



Under 2007 tog Larry Jon Wilson med sällskp in på ett hotellrum i Florida för att ensam med sin gitarr spela in en oerhört sparsmakad och naken comeback-skiva. Enda sällskapet han får är en spröd fiol på ett par spår.

Hans nya platta var först en liten besvikelse för mig, men efter att ha lyssnat in mig på den börjar låtmaterialet mogna fram - detta är ingen produktion man slölyssnar till, och antagligen ska man heller inte vara för uppspelt eller ens "glad"... Jag vet att jag kommer att återvända till denna skiva många gånger - sista spåret, "Where From", berör mig redan alldeles extra... Hans slutkommentar efter låten är "- It's no marshmallow song..."

En liten videodokumentation kring produktionen av hans senaste CD finns hos Oregonia Pictures

Det är roligt att se vad en nyutgivning kan göra - att se honom upptäckas av världen. Han jämförs med artister som Tony Joe White och Kris Kristofferson.

Ett antal svenska rescensenter har tagit sig an honom:
- Göteborgs-Posten
- Helsingborgs Dagblad
- Sonic
- Svenska Dagbladet

Under lanseringen av nya skivan genomförde skivbolaget 1965 Records en turné till Storbritannien - från 12 Bar, Soho, London, spelades nedanstående halvtimmesklipp in:


Larry Jon Wilson @ 12 Bar, Soho, London from Paul Murff on Vimeo.

Det finns några sparsmakade biografier och intervjuer på nätet:
- New Georgia Encyclopedia
- Fiddlin' Around - The Journal of American Roots Music
- Vice Magazine - intervju
- Den lokala tidningen The Augusta Chronicle's artiklar.
- En intervju med Lisa Jordan Spires
- En artikel från en avdelning på den australiensiska sajten Nu Country TV - Dave's Diary.

--S.