Svarta röster har alltid fascinerat mig. Favoritgrupper under 80- och 90-talet var bl.a. de hysteriskt skickliga a capella-gruppen Take 6 och de swamp-blues-funk-soul-doftande sydstatsbröderna i The Neville Brothers.
Bobby Mcferrin är också en självklar bekantskap. Tyvärr känner de flesta bara till "Don't Worry Be Happy" - en bagatell i hans musikantskap egentligen, som han nog inte trodde skulle slå så enormt som den gjorde...
Här framför han sin "Drive". Så här är vi kanska vana att se honom - ensam på scenen med en mikrofon (tyvärr skevar video och ljud i detta klipp). Lägg märke till hur han med tungans hjälp lyckas "sjunga" tvåstämt med sig själv:
Mindre känt är antagligen att han utsätter sig för "planerade överraskningshappeningar" på festivaler och konsertscener. Han har uppenbarligen en hunger efter musikaliska utmaningar, men även en nyfikenhet och en glädje i sitt musikanteri som är smittande!
I följande klipp blir han utsatt för ett musikaliskt experiment med stråk-kvartetten Grupa MoCarta. Iakttag det inkännande samspelet mellan Bobby och musikerna som aldrig träffats tidigare - lyhördheten - detta är sann musikalisk kärlek:
Grupa MoCarta har nästan rockstjärnestatus i Polen. Det finns massor med mer eller mindre vansinniga klipp med ensemblen, som verkligen tagit den ibland "tråkstämplade" ensembelformen stråkkvartett till nya underhållande höjder!
Bobby Mcferrin tillsammans med den ungerske gitarristen Ferenc Snétberger:
Ferenc Snétberger har gjort sig känd för sitt sätt att blanda stilar - sitt romska ursprung med brasiliansk musik, flamenco och jazz.
Bobby Mcferrin tillsammans med Richard Bona:
Richard Bona är en kamerunsk basist och sångare, som det nästan varit lite rovdrift på de senaste åren. Han har spelat med de flesta amerikanska fusionmusiker av rang. Richard förtjänar en egen presentation - jag kan bara säga så länge att hans senaste framträdande på Fasching i Stockholm var något av det bästa jag sett - alla kategorier!
Slutligen ett musikaliskt möte mellan Bobby Mcferrin, Richard Bona, trummisen Omar Hakim och Gil Goldstein från Festival Jazz Donosti, San Sebastian:
Gil Goldstein, som spelar dragspel i detta klipp, är född i USA 1950, och har arbetat med diverse etablerade namn inom den amerikanska jazzen. Han spelar även piano och cello. För närvarande innehar han en professur vid New Yorks universitet.
Dragspelets breda användning runtom i världen kommer att bli nästa veckas tema.
På återhörande!
--S.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ah, McFerrin: Ännu en favorit. Han är fantastisk. Jag har redan sett alla YouTube-klippen, och två av dem har jag t.o.m. på DVD. Skivan heter Live i Montreal och är riktigt bra (såklart). Konserten innehåller flera överraskningsmöten/improvisationer.
En liten rättelse: "Drive", som han framför i första klippet (hämtat från ovannämnda DVD) har inget med Beatleslåten att göra. Det är ett McFerrinoriginal, från skivan "Simple Pleasures" (1988). Det är samma skiva som "Don't Worry Be Happy" finns på, och dessutom hittar man även en cover av Beatleslåten "Drive My Car" där.
Fem steg åt höger i min skivsamling hittar man en annan skiva av McFerrin, som förutom att den är riktigt bra också passar bra att nämna såhär när rubriken är världsmusik. Skivan heter Circlesongs, och innehåller improvisationer av McFerrin tillsammans med 12 andra sångare, inspirerade av musik från olika delar av världen. Den inspirationen kan förresten höras på det mesta av hans senare musik.
Angående "Drive":
Ops - hade lite bråttom där - det är åtgärdat nu! Det var nog just det att låtarna förekom på samma platta som gjorde att jag dabbade mig - tack för rättelsen - uppskattas!
Angående "Circlesongs":
Det fina med "Circlesongs" tycker jag är att Bobby äntligen släpper in andra sångare än sig själv i sina vokala kompositioner - för hur skicklig han än må vara kan han bli lite klangligt "begränsad"... I "Circlesongs" pågår ett ordlöst syggestivt repetetivt gungande melodiöst svävande...
Det finns en ytterligare ett vokalensembel-projekt där Bobby deltagit, som stundtals är både halsbrytande och hysteriskt - VOCAL SUMMIT - Sorrow Is Not Forever - Love Is - där Bobby McFerrin, tillsammans med de fyra sångerskorna Ursula Dudziak, Lauren Newton, Jeanne Lee och Jay Clayton, framför musik som nog inte direkt är lättsmält för de flesta.
Genre-epitet borde kunna vara "väldigt" modern jazz.
Jay Clayton och Urszula Dudziak har gjort ytterligare en skiva under namnet "Vocal Summit" - "Conference of the Birds" - tillsammans med två andra sångerskor - Norma Winstone, Michele Hendricks.
--S.
Skicka en kommentar