Klipp som roat och berört

Senaste dryga halvåret har jag inte skött min blogg som jag kanske borde eller som jag definitivt skulle vilja. Nu kommer det att dröja ytterligare en tid innan jag kommer igång igen, eftersom jag reser till Senegal 14 april och kommer hem lagom till Valborgsmässofirandet. Förhoppningsvis har jag med mig en massa spännande musik och upplevelser i bagaget hem som jag kan dela med mig av, men mer om detta då...

Som en liten önskan om att hålla den musikaliska upptäckarglädjen levande tänkte jag dela med mig av mitt senaste halvårs favoritklipp på YouTube. De som har mig som vän på Facebook har redan sett de flesta, och flera av klippen är ingalunda nya, men bra musik har som bekant inget bäst-före-datum:

Son of Dave, en av de "nya" få bluesmusiker som verkligen går sin egen väg, framför här "Bonkers", av Dizee Rascal och Armand Van Heldon. Jag kan inte hitta denna låt på någon av hans skivor, så här är ett "nätoriginal", eller...?:



När vi ändå är inne på bluestemat kan jag inte låta bli att bjuda på en annan, äldre, favorit - Bob Brozman - en man som verkligen inte låter sig fångas in av något genre-epititet.

Här babblar han en stund först, men det är ganska underhållande också, så ge honom en chans. Inte heller här har jag funnit detta stycke på någon av hans skivor, men jag kan ha missat det, eftersom han varit aktiv så mycket längre, och samarbetat med så många fler artister, än Son of Dave:



Från bluesens förlovade land återvänder vi till Sverige, fast bara "nästan", genom Ale Möller, som kanske ännu mindre än Mr. Brozman låter sig genre-infångas, med sitt band av kanadensiskt, mexikanskt, grekiskt, sengalesiskt, värmländskt och skånskt.... och allt annat som poppar upp i mötet mellan dessa musiker. Jag såg och filmade Ale & Co på Skeppsholmen i somras, och ska, när tid ges lägga ut ett klipp från det tillfället.

Men, här är ett klipp som ändå alla gånger har mer närvaro än det jag lyckades fånga med min mobiltelefon - låten "Alagi Falou" från deras senaste cd "Djef Djel" från 2007:



Slutligen vill jag göra detta inlägg till en väldigt sentida hyllning till en "återupptäckt" singer/songwriter; till en man som samarbetade mycket med den mer kände John Prine.

Steve Goodman heter han, och gjorde sig mest känd som låtskrivare åt andra, och dessutom, när han stod på egna ben, mest som en skojig prick. Kanske är det därför jag inte "tagit honom på allvar" tidigare, men här följer två klipp som visar på hans innerlighet.

Först kommer ett "dubbelklipp" som först visar John Prine på lead och en ackompanjerande Steve i låten "Souvenirs". Steve får ta gitarrsolona; man ser vem som är "stjärnan" på något sätt - jag smälter direkt för Steves ödmjuka blick. Efteråt, i samma klipp, framför Steve ensam en låt:



Steve kämpade hela sitt vuxna liv med sin blodcancer, och 1984 dog han 36 år gammal, men 10 år tidigare spelades följade klipp in - och snälla, ge honom en chans här! Få klarar av att med trovärdighet komponera och framföra ett stycke med denna närhet och uppriktighet. Denna musik gör ont samtidigt som den är vacker och egensinnig... Där och då, bland alla människorna i publiken, tror jag att "you could've heard a pin drop" mellan tonerna...

Would You Like To Learn To Dance":



Om vi inte hörs igen innan Senegal - ha det så underbart alla!

Låt musiken flöda!

--Stefan