Livet är skört...

I förrgår (läs måndags) hände det som inte fick hända, men en händelse jag alltid på något sätt tyckt hängt i luften på min intensiva arbetsplats - en man dog...

Min kollega kom instörtande i den stora arbetshallen men sin telefon tryckt mot örat, och säger

- Jag har kört över en gubbe...!

Vi var tre där och då - min andra kollega får ur sig ett

- Nej, lägg av!

Svaret blir

- Jo, han ligger därute!

Flashback.... senast någon blev överkörd av en hjullastare på min arbetsplats var för dryga 15-talet år sedan. Då gick det efter omständigheterna bra - ett antal benfrakturer och krosskador i mjukvävnaden - bara...

- Inte igen!, tänkte jag, och tog några steg framåt för att kunna se ut genom den stora porten kollegan en minut tidigare åkt ut genom lastad men två ton - sammanlagt vägande 13,5 ton. Där låg han - utsträckt... Jag såg några människor, någon i en lastbil, andra stå ute på gårdsplanen "på berörigt avstånd", 20 - 30 meter från honom, stilla, som skyltdockor.

Jag tänkte:

- Varför gör ingen något?

Jag tänkte det värsta, och några sekunder senare kommer den första kollegan fram till mig igen och frågar:

- Stefan, kan du... vågar du gå fram och kolla?

Han hade fortfarande telefonen vid örat - jag antog att han hade ringt 112. Jag drog ett djupt andetag och gick ut. Väl framme hos den överkörde mannen var det inte svårt att konstatera att livet redan lämnat kroppen. Han hade "gått sönder"...

Jag gick några varv runt honom i hopp om att, mot mitt förnuft, ändå kanske kunna uppfatta något livstecken, men allt var stilla - även runt omkring mig. Trots att det säkerligen var halva dussinet människor närvarande var de ändå inte "där".  Jag var där, ensam med honom, och ändå inte - en märklig upplevelse. Hans livs-ånga steg från honom i solkenet där han låg på den kalla snöpudrade asfalten, och jag överväldigades av livets bokstavliga skörhet och meningslöshet - denna bluff kallad liv...

Sting sa det bra då, och i mitt nuvarande perspektiv känns det fortfarande mer än relevant:


Det var ingen jag kände, men den dödes kollega hade hela tiden stått tio meter bort vi deras bil, orörlig... Jag gick fram till honom. Han sa inte mycket, vi försökte nog alla greppa den verklighet vi plötsligt stod inför. Jag gick tillbaks till den döde - han såg så ensam ut. Fortfarande hade ingen annan ens försökt närma sig honom...

Ångest, maktlöshet, meningslöshet - total meningslöshet.

Efter någon ytterligare minut kom vår platschef rusande med hjärtstartare och förbandslåda. Efter en stunds insupande av insikt ställde han ifrån sig båda väskorna. Mer kontorspersonal och övriga anställda började strömma till.

När ambulans, brandkår och polis småningom dök upp hade en evighet passerat. Ambulansföraren hoppade ur och kollade puls, även om också han måst insett läget omgående.

Jag började bli trött på känslan av maktlöshet, och direkt efter ett snabbt förhör av en poliskvinna gav jag mig själv en arbetsuppgift vid en annan del av anläggningen. Jag behövde göra - något!

Jag satte igång med mitt arbete, och tänkte och tänkte - det gick inte att låta bli. Jag hoppades att han trots allt haft ett bra liv, för det blev inte längre än så här - denna dag blev hans sista, utan att han gavs chansen att summera, reflektera en sista gång, eller ta farväl, och kanske trots allt vara tacksam över somligt livet dittills hunnit erbjuda...

En "trots-allt-hyllning" - så uppfattar åtminstone jag den - är Shirley Horns "Here's To Life":


Jag kände honom inte, kanske var det därför jag kände det relativa lugn jag faktiskt kände, mitt i allt det fruktansvärda surrealistiska. Att jag ändå var så samlad förvånade mig - hur jag skulle reagera i en sådan situation hade jag tidigare bara kunnat försöka föreställa mig.

Vilken livsresa han var på vet jag inte, och kommer heller aldrig att få veta.

Jag fick bara se ändhållplatsen, men musik som möjligen är ämnad början av en resa skrev Brian Eno 1978 tillsammans med Rhett Davies och Robert Wyatt. Från hans skiva "Ambient 1: Music For Airports" kommer den väldigt meditativa första satsen "1/1":


Stycket är egentligen 16 minuter och 30 sekunder långt.

För mig blir musiken viktigare för var dag jag lever. Jag börjar mer och mer "tänka musik", som ett soundtrack till mitt eget liv. Ibland kan jag uppleva musik som ett verkligare sällskap än människor. Den faktiska ensamheten när jag lyssnar upplever jag sällan som reell ensamhet - märkligt kanske...

Jag kommer på något sätt närmare mig själv, och min viktigaste musikaliska jakt går alltsomoftast ut på att hitta musik med det "nära" och uppriktiga uttrycket. Det har jag säkert sagt för många gånger redan i denna blogg, men musik som verkligen berör har oftast element av bitterljuvhet och längtan i sig, och en önskan om att bli tagen på allvar.

Ett av dessa nära känslolägen är samvete - som kan behöva begrundas då och då - och sedan slutet av 80-talet har följande musik varit min "samvetsmusik" - kanadensiske David Fosters "Conscience":


Musiken är hämtad från albumet "The Symphony Sessions" från 1981 - ett album som jag ser som originalet till det som Robert Wells senare drog igång med piano och symfoniorkester, och som slutligen ledde till hans "Rhapsody in Rock"-satsningar. I det avseendet kommer Wells i mina öron alltid vara en "copy cat"...

När vi är inne på symfoniska ljudlandskap kan jag inte gå förbi nästan stycke. Här är filmmusik som längtar, suckar, sörjer, och ger klang åt känsloläget övergivenhet. För den som ännu inte sett "Castaway" från 2000 med Tom Hanks - gör det! Men framförallt - lyssna på musiken i avslutande "End Credits" - ett av Alan Silvestris främsta bidrag till amerikanska vita duken:


Rollkaraktären i filmen fick sin beskärda del av längtan, kan man säga. Längtan att återse driver hela filmen framåt.

Att ställas inför ett faktum, som Tom Hanks gör i filmen, tvingar en människa att förhålla sig till rådande omständigheter. För att begrunda, och ge sig god tid till det, och för att kanske komma fram till hur man ska förhålla sig, vet jag nog ingen bättre musik än Arvo Pärts "Für Alina" - så mycket mer existensiellt naket än så här blir det nog inte. Jag förälskade mig i den så mycket att jag valde den till avslutningsmusik vid min pappas begravningsgudstjänst i Smedjebackens kyrka 2005.

Någon har bildsatt musiken på ett ganska smakfullt sätt här när Alexander Malter spelar från skivan "Alina" från 1999:


Musik kan för mig ibland, i sina kraftfullaste stunder, vara de sedan länge dödas sätt att komma till tals med de idag levande. Arvo lever för all del fortfarande, men hans musik kan leda mina tankar på vägar bortom liv och död...

Slutligen vill även jag hitta hem, och avslutar därför med den störste bland amerikas låtskrivare i "mitt singer/songwriter-stall". Jag hann aldrig se honom live. Jag hade inte råd att åka till USA. Det främsta skälet för en resa över Atlanten var för mig länge att se honom och Larry Jon Wilson live. Nu är båda döda.

Men musiken finns kvar - Mickey Newbury talar till oss - om vi vill lyssna - fortfarande.

Från hans sista skiva som kom ut medan han fortfarande levde - "A Long Road Home" från 2002, kommer här sista spåret, tillika titelspåret:


Ta hand om varandra!

--S.