Bästa Skivor - 2011

Ja, ni ser rätt - 2011!

Det står inte på förrän detta år 2012 är tillända, snart räknar vi timmar.

Då passar jag på att nämna de skivor som givit mig mest under 2011, men jag har kanske behövt året på mig för att se vilka skivor som fortfarande "hänger med" - logiskt, eller hur!? - en extra kvalitativ "hållbarhetsstämpel" från Världsmusik-Kaféets enväldige redaktör!

Jag gör ogärna numrerade listor, men ska försöka ändå - alla skivor som nämns har lyft sig ur den stora mängd av utgivningar jag frossat bland. Trots allt är detta urval baserat på en för liten andel av den musik jag borde ha lyssnat på bland 2011 års utgivningar, så det blir bara en "del-verklighet" hur jag än gör.

Med den brasklappen ger jag mig nu i kast med presenterandet:

2011 blev för mig ett överväldigande singer/songwriter-år, även om jag också hittade några godbitar från andra kontinenter än de traditionellt "västliga". Jag säger detta på en gång, så kan de som ogillar just singer/songwriter-världen koppla av, eller kanske scrolla ner till slutet av detta inlägg. Resten av världen får säkert "revansch" i min lista för 2012 - när nu den kommer...

---

Jag förstör härmed eventuella överraskningsmoment genom att nämna ettan först:

1. Chuck Brodsky - "Subtotal Eclipse"

"- Vi har hört det förut, Chuck..." var min första tanke när jag hörde detta album för första gången, men efter ett antal genomlyssningar, med nyttig tid mellan, växer låtarnas individuella karaktärer och historieinnehåll fram, och för varje lyssning under 2012 har styrkan i hans låtskrivande framstått i en alltmer monumental dager för mig. Det är bara att kapitulera - Chuck Brodsky är den störste! Trots att jag är fullständigt ointresserad av baseboll, får han mig att spetsa öronen t o m då han ger musikalisk skepnad åt skeenden med basebollanknytning.

Ett exempel på detta är hur han berättar historien om Puerto Ricos genom tiderna störste basebollspelare, Roberto Clemente (1934 - 1972), som vid sidan av sitt baseboll-spelande var humanitärt engagerad.

Den 23 december 1972 drabbades Nicaraguas huvudstad Managua av en jordbävning, och Clemente satte omedelbart igång att arbeta. Efter att tre flygplanssändningar han varit involverad i inte nått de behövande pga den styrande Anastasio Somoza, som själv lagt beslag på stora delar av omvärldens bistånd, beslöt Roberto att själv följa med på den fjärde som lyfte på nyårsafton samma år. Han hoppades att hans kändisskap skulle bidra till att hjälpen nådde de behövande. Det överlastade planet störtade strax efter start utanför den Puerto Ricanska kusten.

De första raderna i "Roberto" lyder:

"Punta Maldonado, off the Puerto Rican coast
People sometimes meet there to offer up a toast
To the greatest baseball player they ever called their own
Who went off on a mission, and never made it home"



Chuck har lagt ut generösa provlyssningsmöjligheter från sina plattor på hemsidan, så gå dit och lyssna på hur han lyckas med konststycket att sjunga en hjärtknipande låt om en docka i "Gerta", från cd:n "$ubtota£ €clipse", som den stavas på konvolutbilden.

---

2. "Beginner's Guide To Scandinavia" - 3-cd-box

Inte för någon enskild låts skull placerar jag denna box på andra plats, utan för gärningen att sammanställa denna unika "nybörjar-guide".

...och inte heller för att jag egentligen ställer upp på boxens titel "Beginner's Guide" - den får mig att känna mig som en nybörjare, men det kanske var det som var syftet?!? Jag som trodde jag hade en någorlunda koll på musikläget i norden, men ack så jag bedrog mig..., för detta känns mer som "Fortsättningskurs 5" eller "6"...

Visst finns här en hel del bekanta namn för en svensk normalbevandrad publik, såsom Cornelis Vreeswijk, Esbjörn Svensson Trio, KOOP, Bo Kaspers Orkester, Lars Demian, Hedningarna, Bazar Blå, Ane Brun, Mari Boine och t o m Benny Anderssons Orkester, som bör vara med på en nybörjarsamling, men på tre plattor finns utrymme för massor av positiva överraskningar.

Guidens redaktör Tatiana Rucinska - understundom känd som "Dj Aïcha", musikrecencent på tidskriften "Songlines" och redaktionell co-pilot till Lennart Wretlind på Sveriges Radios "P2 Världen" - har lyckats finna låtar där jag förstår varför var och en av dem finns med - alla har en egen karaktär och resultatet blir för mig en positiv omvärdering av skaparkraften i det folk-jazz-experimentella Skandinavien. Tack för detta uppvaknanade!

Här följer några exempel på artister och låtar som ges utrymme i boxen:

Färöiska Eivør Pálsdóttir med "Mín Móðir" - på skivan finns en live-version som är oerhört mäktig - kanske boxens höjdpunkt. Jag hittade halvdussinet versioner på YouTube, som skijer sig rätt mycket åt i de improviserade avsnitten, men inte "rätt" version. Jag fastnade för en 3 år gammal live-upptagning från "Copenhagen Jazz House" - med uruselt ljud, men det är den som bäst motsvarar "Guidens" i kraft och känsloläge:


För tolkningsnörden:

Det "original" jag är ute efter, kan man läsa sig till i konvolutet, är inspelat live i Köpenhamn 2006, men inte om den finns på någon annan skiva. De två skivor jag har, "Eivør" (2004) och "Mannabarn" (2007), finns den inte på. CD:n "Eivør" har en ganska platt version. Så - köp boxen!

Nästa exempel från boxen är dansk/färöiska gruppen Valravn med låter "Seersken":


Finske Markku Lepistö med "Myrskylintu":


Vi avslutar denna skandinaviska odyssé med norske Terje Isungsets fantastiska is-musik i "Fading Sun" från CD:n "Winter Songs" (2010):


---

3. Hazelius Hedin - "Om Du Ville Människa Heta"

Ända sedan han trädde fram ur skuggorna från olika konstellationer av övriga svenska folkmusikgiganter av idag har jag älskat denne nära musikant. Efter Thorstein Bergman ser jag honom som Sveriges störste bland Sveriges idag levande vis-tolkare! Oj, förlåt - de är två! Johan Hedin förmedlar också, genom sina nyckelharpor, nerv och närvaro i sitt musicerande, och tillsammans bildar de en svårslagen enhet av uppriktigt musikanteri, men det är Esbjörn Hazelius' röst som knäcker mig...

Så, för tredje gången i denna bloggs historia får jag nu chansen att, med varm hand, bädda in följande klipp i bloggens mjuka milt olivgröna filt - "Till Himmelen" från en liveupptagning i Norge:


---

4. Martin Simpson - "Purpose + Grace"

Martin Simpson måste i och med denna CD ha gjort sin bästa platta - eller? Jag kan honom egentligen för dåligt för att ha en välgrundad åskit om den saken, men duger gör denna - så pass "duger" att den kniper en fjärdeplats i min årsbästalista för 2011.

Han samarbetar här med tre stora namn inom den engelska folkmusiktraditionen - June Tabor, med vilken han bl a gör en "remake" från 1980 på "This Is A Strange Affair", och Dick Gaughan, med vilken han gör "Brother Can You Spare A Dime" (läs mer om denna klassiker från 30-talet här!). Engelske Richard Tompson från legendariska gruppen Fairport Convention medverkar även på elgitarr på "Brothers Under The Bridge"... Annars är det en sympatiskt avskalad skiva.

Med risk för att framstå som tjatig - här kommer - igen - "Brothers Under The Bridge" - Bruce Springsteen-covern jag gjorde "Original/Cover"-jämförelse på för några veckor sedan. Känn flödet och låt dig svepas med i floden "under the bridge":


Här får ni en liten bonus - ett filmat radioinslag inför hans medverkan i en festival i Sidney, från förra året i Australien där han intervjuas och spelar "Never Any Good", som egentligen ligger på hans platta "Prodigal Son" från 2007:


Martin arbetar för närvarande med sin nya skiva!

---

5. Greg Brown - "Freak Flag"

Ok, detta ska inte bli en ny singer/songwriter-presentation, även om han står på tur för en grundlig sådan. Här har vi en av mina singer/songwriter-gudar, som tyvärr inte fått den uppmärksamhet han förtjänar. Även han har gjort sin bästa platta på länge. Om Martin Simpson är en komplett musikant med både teknisk fulländning i sitt gitarrspel, inkännande och smakfull förmåga att kompa, plus en röst som han har förstånd att använda med närvaro och medvetenhet, så är amerikanske Greg Brown mer "rakt på" och i sina bästa stunder även "rakt in" - i hjärtat.

Greg far och slänger i sitt uttryck, lite nyvaken, lite bakfullt, lite uppgivet, men ändå med ett intensivt känsloläge när så krävs. Hans allt raspigare basröst ger honom ett alltmer användbart arbetsredskap, vilket även han har förstånd att använda.

Hur ska jag då exemplifiera detta med ett YouTube-klipp?

Jo, jag hittade låten från hans platta som för mig blir en slags Hazelius Hedin-ekvivalent till deras "Till Himmelen" - nämligen "Tenderhearted Child". För mig har den, ända sedan jag hörde den första gången blivit väldigt privat, och jag sätter den numera alltid i samband med min son som jag snart inte sett på 3 år...

Så, Christian, den här låten är till dig:


 ---

6. Fatoumata Diawara - "Fatou"

Jag hade nästan glömt att det var så sent som förra året Fatoumata Diawara debuterade med "Fatou", en skiva som självaste Lennart Vretlind på P2 Världen placerade högst i sin genomgång av 2011 års bästa skivor. Så olika det kan bli, men jag håller med om skivans kvaliteter, även om jag saknar det där riktiga nästan "förälskelsen" som jag vill känna, som jag gör med ovanstående skivor, för att kunna placera den överst på "min" prispall.

Innan Fatoumatas debut var hon en etablerad skådespelare i Mali - halva dussinet filmer sedan 1996 och ett antal teaterföreställningar hann det bli innan musik-karriären tog över. Hon bor förnärvarande Frankrike.

Vi hör "Bissa":


Innan hennes debut-singel "Kanou" kom ut i maj 2011 hann de som vårdar arvet efter den beninska  60-talsgruppen Orchestre Poly-Rythmo De Cotonou i april släppa skivan "Cotonou Club" - en travestering på "Cotton Club" kan tänkas? Idag kallar sig gruppen endast "Orchestre Poly-Rythmo", och kanske skulle man kunna ge deras riktigt skapliga platta en inofficiell 7:e plats...

Hursomhelst - där har de inkluderat två feature-sångerskor - den också beninska Angelique Kidjo och just Fatoumata, och innan dess backade hon upp Malis super-diva Oumou Sangaré, så det är ju ingen helt orutinerad debutant vi har att göra med. Säkerligen dröjer det inte länge innan hon dyker upp i något sammanhang igen...

Så låt oss avsluta hela detta höjdarsvep med det första spåret från denna "Cotonou Club" och, som jag upplever det, återuppståndelse av gruppen "Orchestre Poly-Rythmo" med låten "Ne Te Fache Pas":


---

Tack för att ni läst, lyssnat och begrundat!

--Stefan, som önskar alla ett Gott Nytt ÅR!!!!!!!!!!