Inlägget om hågkomstvärda artister som dog förra året, blev inte fullständigt. Jag förstår inte hur jag lyckades glömma Bill Morrissey, men eftersom han är värd en närmare presentation så får han här en egen sådan.
Det var länge sedan jag skrev om singer/songwriters överhuvudtaget - senaste gången var 12 november 2009 om Malcolm Holcombe - ett fullständigt unikum bland unika. Lika unik med en helt egen karaktär var Bill Morrissey. Han var en man "med demoner" sägs det, och visst kan man höra i hans låtar att han besatt ett mycket nära förhållande till sina ofta melankoliska texter. Med en knarrighet som ibland får låten att stanna av, tappa styrfart och nästan spricka sönder, är han inte den mest lättlyssnade av trubadurer, men ack så värd att ge en chans.
Tyvärr är de live-klipp som finns på YouTube så dåliga att de fungerar som avskräckning - även för mig - så jag serverar istället ett knippe klipp som är hela spår hämtade från hans studioalbum, där jag hoppas han ska kunna tala för sig själv utan att jag ska behöva lägga ut texten ytterligare - förväxla inte hans spartanska stapplande sång med otalang - han var en skörhetens och innerlighetens mästare!
"Birches" från "Night Train" (1993):
Här gör han en Bob Dylan-cover på "Girl From The North Country" som inte finns på någon av hans skivor:
Som tredje exempel - min favoritlåt med honom - "Man From Out Of Town" från CD:n "Inside" (1992):
Läs mer:
- Wikipedia-länk
--S.
---
Jo, jag kan inte låta bli att uppmärksamma en duettplatta han gjorde 1993 tillsammans med en annan av mina absoluta favoriter i singer/songwriter-facket, skivan "He Was A Friend Of Mine" med Greg Brown. Jag gör det för att även puffa för ett kommande inlägg om just Greg, som enligt mig presterat en av förra årets bästa skivor, men mer om det längre fram...
Titelspåret här - ingen märkvärdig sång, men den har en stämning som är typisk för de två:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar