Vokalt inferno....

Ibland är kanske mina anledningar att jag skriver om specifika artister eller visar YouTube-klipp mer eller mindre krystade... men två av mina vänner är f.n. i Brasilien - helt oberoende av varandra - och på tal om Brasilien...

Jag har samlat på mig några klipp med vokal och "kroppslig" musik - det första är från Brasilien.

Först ut är brasilianska gruppen Barbatuques med låten "Baiana". Detta är kanske mer ett teatersällskap än en vokalensembel. Jag gillar energin och den annorlunda charmen!

Lägg, en bit in i klippet, märke till mungige-spelarens strupsång - väldigt effektfullt:


- Hemsida

The Voca People är, ja, en kul grej med - inte så mycket "världsmusik" kanske, men värt att se - åtminstone en gång - på tal om annorlunda:


Sist men inte minst - min gamla favoritgrupp - för att visa att "gammal är äldst" - Take6! Här gör de ett medley på låtar ur sin karriär, med tonartsbyten som får en att tro att de är på väg att sjunga falskt, men de har fullständ koll - som alltid (från 2006):


En liten odyssé i uppfinningsrikedomens volkaliteter så här på söndagseftermiddagen...

Nu ska jag äta en jättesen frukost...

--S.

2010.024 - Dagens afrikanska låt - Coco Mbassi

2010.024 - Dagens afrikanska låt - Coco Mbassi (f. 1969, Kamerun)

Inte bara Henri Dikongué har provat sin lycka i Paris - det är nästan mer regel än undantag att afrikanska artister hamnar där - både för skivinspelningar och konsertmöjligheter - särskilt från de forna kolonierna. Visserligen har både portugiser, tyskar och engelsmän varit med och ryckt i landet, men det franska inflytandet tillsammans med det engelska än det största och senaste.

Coco Mbassi flyttade från sitt hemland till Paris redan som 13-åring, så det var väl inte skivstudiorna som lockade då... Hon är förresten den första kvinnan i denna serie av afrikanska artister, men hon ska inte bli den sista - jag lovar...

Hon har turnérat som bakgrundssångerska till Malis gigant Salif Keita under en tvåårsperiod. Dessutom har hon hunnit backa artister som senegalesiska gruppen Touré Kunda, maliska sångerskan Oumou Sangaré och kamerunske saxofonisten och vibrafonisten Manu Dibango.

Coco beskriver själv sin stil som ett träd där rötterna befinner sig i Afrika men grenarna sträcker sig åt alla möjliga håll. Ett av dess "håll" är helt klart jazzen - hennes stil doftar jazz alltsomoftast. Även lite brasilianskt kan jag spåra emellanåt.

Här är ett av de få klipp som fanns på YouTube med henne - låten "O Bi" som kommer från hennes andra album "Sisea" från 2003:


Den första CD:n, "Sepia", kom 2001. Totalt finns alltså endast 2 studioalbum. Dessutom finns en DVD med diverse liveturnéklipp, och ett avsnitt från en resa tillbaks till hennes hemby.

För att ytterligare visa lite på hennes bredd har jag tagit med några låtar från min samling. Ingen av dessa ligger heller på hennes Myspace-sida - där ytterligare 4 fullängdslåtar finns för avnjutning.

Samtliga dessa låtar är från första skivan - "Sepia". I näst sista spåret tror jag ljudteknikern gått hem och hon bestämmer sig för att leka med reglagen på egen hand ;-):


- officiell hemsida som är under omarbetning f.n.
- Myspace-sida - även den sparsmakad med info.
- biografi på www.AfricanMusiciansProfiles.com

--S.

2010.023 - Dagens afrikanska låt - Henri Dikongué

2010.023 - Dagens afrikanska låt - Henri Dikongué (f. 1967, Kamerun)

Bryskt lämnar vi Mali återigen - denna gång för Kamerun, och vi kommer att stanna här några dagar!

Henri Dikongués andra skiva "C'est La Vie" (1997) tycker jag är en av de mest förbisedda afrikanska skivorna. Skivan har nämligen inte en enda dålig låt! Tyvärr är inte hans övriga tre lika lysande.

Här kommer, inte titelspåret, utan "Ndola'su" från nämnda skiva:


Han är utbildad klassisk gitarrist i Paris, och representerar stilmässigt en annan sida av Kamerun än Makossan som normalt brukar vara vad som hittar ut i omvärlden. Han är mer avskalad och har ofta ett lite elegantare sväng.

För att förhoppningsvis styrka mitt påstående kommer här fler spår från "C'Est La Vie":


- officiell hemsida
- Myspace-sida
- biografi på Wikipedia

--S.

2010.022 - Dagens afrikanska låt - Mama Sissoko

2010.022 - Dagens afrikanska låt - Mama Sissoko
(f. 1949, Mali)

Tillbaks i Mali - lätt hänt! Mali har ett fantastiskt musikliv!

Mama Sissoko är en mogen herre, men har endast släppt två soloalster på CD:

1997 - "Amours Jarabi".

2001 - "Soleil De Minuit".

Från den andra har jag valt "Safiatou" - en livsglad afropopshistoria som även hittat sin väg in i ett par samlingsplattor:


Jag fann endast två klipp på YouTube med honom - tur att det var en av hans bästa låtar! Båda skivorna är avskalade med inte mycket mer än stundtals vokal backning, kompgitarr, bas, och slagverk, och fokus ligger på hans småjazziga gitarrspel och sång. Två feelgood-plattor som spänner från kubansk rumba till mer traditionellt västafrikanskt småsväng.

Mama är som ni märkt en man, namnet till trots - han föddes in i en griotsläkt - en av de största - Sissoko, men han är långt ifrån endast traditionell i sitt musikanteri.

I samband med Malis självständighet 1961 tog han värvning i armén. Tvärtemot vad man kan tro hade det positiva effekter på hans musikutövande. Han blev t o m uppmuntrad att starta ett band inom det militära med alla kostnader betalda - även statligt arrangerade konserter. Snart togs han även upp i "Orchestre Nacional de Bamako". Efter att han slutade i armén 1970 spelade han med flera olika band - 1974 började han i "Super Biton de Ségou" där han blev kvar i 10 år. Gruppen var en av alla "identitetssökande grupper" som uppstod i kölvattnet av många afrikanska länders självständigheter. Istället för att exempelvis kopiera kubansk musik som varit vanligt tidigare sökte man nya vägar genom att söka i de egna traditionerna.

Mama Sissokos första försök som soloartist var en kassett-inspelning 1991 - "Narena". Om det vet jag inget - annat än att "Narena" är ett av spåren på första CD:n "Jarabi Amours"! Tydligen är han en musiker som skyndar långsamt, men nog borde det vara dags för en uppföljning snart...

- Biografi på Tinder Records (i PDF-format)

--S.

Kate McGarrigle död

Kate McGarrigle - 1946 – 2010

Den kanadensiska folkmusiksångerskan Kate McGarrigle, som tillsammans med singer/songwritern Loudon Wainwright III fick musikerbarnen Rufus och Martha Wainwright, dog den 18 januari i cancer 63 år gammal i sitt hem i Montreal efter fyra års kamp mot sjukdomen. Hon blev, tillsammans med sin syster Anna, känd som folkmusikduon Kate & Anna McGarrigle eller McGarrigle Sisters redan i början av 70-talet.



Här framför de "Goin' Back To Harlan":


De sjöng både på engelska och franska - "Petite Annonce":


- Dödsruna på Washington Post

- officiell hemsida

--S.

2010.021 - Dagens afrikanska låt - Juldeh Camara

2010.021 - Dagens afrikanska låt - Juldeh Camara (f. 1966, Gambia)

Vi har "äntligen" lyckats lämna Mali...

Gitarristen (och sångaren) Justin Adams (Tinariwens producent) och gambianske sångaren och riti-spelaren Juldeh Camara har gjort två skivor tillsammans - den första - "Soul Science" - kom ut 2007, och uppföljaren "Tell No Lies" kom förra året - enligt min mening en av förra årets bästa!

Första gången jag såg och hörde en del av samarbetet tänkte jag "- Vad är det där för tråk-tomte, vem tror han att han är - en ny Ry Cooder, som ska "upptäcka" nya västafrikanska artister åt oss?!?".

Första skivan gick mig lite förbi i musikbruset jag omger mig med - kanske pga nyss nämnda tanke - men när jag hörde den andra CD:n...!

Jag tar tillbaks allt, och inser att jag förhastade mig - jag kapitulerar inför Justins lyhörda och inkännande gitarrspel, och inser att han har ett äkta intresse för den västafrikanska musiken. Men stor finkänslighet anpassar han sig följsamt, växlar mellan elförstärkt och akustiskt - allt utifrån vad stunden kräver. Han breddar färgpaletten så västerländska ovana öron lättare kan ta till sig afrobluesen, om vi efter ett tag överhuvudtaget tänker på att han "är där"...

Och vem är Juldeh Camara då?

Jo, en av de främsta på sitt instrument, och stammar från Fulani, ett ursprungligen nomadiserande folk. Ska man uttala den ensträngade fiolen "riti" (som är på Wolof) på Fulani blir det "nyanyeru".

Hans samarbete med Justin är inte hans första utomafrikanska - han producerades redan 1990 av Bill Laswell och Foday Musa Suso när han medverkade på samlingsskivan "Mandinka & Fula Music of the Gambia". Fler utomafrikanska samarbeten under årens lopp inkluderar exempelvis norske gitarristen Knut Reiersrud, afroamerikanska vokalgruppen Blind Boys of Alabama och engelska R'n'B-sångerskan Dee Ellington.

På hemmaplan har han utöver att spela rent traditionell musik exempelvis varit medlem i det idag 30-åriga bandet Ifang Bondi, och spelat i senegalesen Seckou Keitas kvartett.

Men här är iallafall ett klipp från samarbetet med Justin Adams - "Ya Ta Kaaya" som är första spåret på första CD:n "Soul Science" (2007):


Den tredje figuren i detta samarbete är Salah Dawson Miller på olika percussiviteter...

- Juldeh Camaras Myspace-sida
- Justin Adams' Myspace-sida
- samlade pressklipp på Independent Records Ltd

--S.

2010.020 - Dagens afrikanska låt - Tinariwen

2010.020 - Dagens afrikanska låt - Tinariwen ("Mali")

Gårdagens Amadou & Mariam har deltagit i den legendariska ökenfestivalen i oas-staden Essakane som ligger 6,5 mil norr om Timbuktu i Mali. Den har redan blivit både dokumentärer och flera kompilerings-skivor - officiell hemsida!

Ett vanligt inslag på dessa konserter är de tuaregiska artister och band som finns i området, och det är ett stort upptagningsområde - utöver norra Mali även Mauretanien, Västsahara, Marocko, Algeriet Tchad, Libyen och Niger. I år hölls den den 7-9 januari - så ni har precis missat den!

Ett av de allra mest mytomspunna banden är det "nordmaliska" Tinariwen och en av orsakerna till att festivalen blev av överhuvudtaget. Deras historia är en rörig sådan med inslag av uppror, fördrivningar, torka, svält och arbetslöshet, värvning i libyska armén, och ett avslutande 6 månaders tuaregiskt uppror i norra Mali 1991. Läs "hela historien" på deras officiella hemsida - den rekommenderas!

Det är alltså "äkta vara" det handlar om här - åtminstone gruppens grundare - Ibrahim Ag Alhabib - har "upplevt allt" - inklusive mordet på sin egen far... Gruppen blev legendariska över de stora nomadiserade områdena i västra Sahara, och gruppens medlemmar var ofta spridda över stora avstånd - det var nästan som att de var en "rörelse" mer än en egentlig grupp. Vad som gjorde de unika var att de skrev eget nytt material istället för att föra de gamla historierna vidare.

Men kända utanför Afrika blev de inte förrän den franska gruppen Lo'Jo visade intresse av att samarbeta, och reste till Mali för att delta på en festival 1998. Det var nu idén om ökenfestivalen dök upp - i samtalet mellan medlemmarna i de båda grupperna - initialt till synes ett vansinnesprojekt, men i januari 2001 genomfördes den första ökenfestivalen och Tinariwen var de stora stjärnorna.

Sedan gick det fort - internationella konsertförfrågningar kom och innan året var över hade deras första skiva - "Radio Tisdas Sessions" - hittat ut på den internationella marknaden! Ljudtekniner var Justin Adams (Robert Plants gitarrist) och Jean-Paul Romann (gruppen Lo´Jos ljudtekniker). Förra året släpptes deras senaste - "Imidiwan" - ungefär 700 konserter senare...

Vad väljer man då för klipp - jo det här - från 2007 års cd (den tredje) "Aman Iman (Water Is Life)" - "Matadjem Yinmixan":


En stor bonus för den intresserade följer nu - först ett möte mellan en beundrande Carlos Santana och Tinariwen på Montreux Jazz Festival. Ljudet "klipper" i klippet ibland, men det får man bortse från - ett intressant möte är det - låten är titelspåret från deras andra cd från 2004 - "Amassakoul":


Sedan - en tvådelat dokumentär om gruppen. Den som leder oss genom dokumentären är Steve Chandra Savale från Asian Dub Foundation:




- officiell hemsida
- Myspace-sida med 5 lyssningsbara spår!

--S.