Singer / songwriter 6: Jimmy Webb

Jimmy Webb - född 1946


I 20 hyllmeter lp-skivor kan det mesta dölja sig, och häromdagen, när jag åter börjat fajtas med sorteradet av denna hög, dök det upp en platta med en amerikansk singer/songwriter vid namn P. F. Sloan... "- Jaha, och...?", tänker säkerligen i princip 100% av de som läser detta, men för mig var det en riktig aha-upplevelse. Jag hade nämligen köpt en skiva med Jimmy Webb - "El Mirage" - för 30-talet år sedan, där en av låtarna var betitlad "P. F. Sloan" - "- Han finns alltså på riktigt..!" tänkte jag med ögonblicklig pirrande nyfikenhet.

Genast sökte jag upp honom på nätet, bara för att bli lite besviken, men glädjen över att känna att jag förstår en liten detalj mer om en av mina favorit-singer/songwriters från 70- och 80-talen gjorde mig ändå nöjd med upptäckten.

Här är sången med Jimmy Webb som satt sig tillrätta i mitt medvetande sedan 30 år:


Jimmy Webb är en av alla dessa låtskrivare som aldrig riktigt slagit igenom - åtminstone inte i Europa. Hans sångarkarriär har varit lång och relativt sparsmakad - 12 skivor i eget namn från 1968 till idag. Den senaste kom 2010. Han är egentligen känd, men mest som låtskrivare (i den mån låtskrivare blir "kända"), och respekterad främst bland etablerade artister i USA som en del av det amerikanska låtskrivaretablissemanget.

En av hans mest kända låtar är "Up, Up and Away" som blev en hit för gruppen The 5th Dimension redan 1966:


Han har skrivit låtar åt artister som Thelma Houston, The Supremes, Richard Harris, Johnny Maestro, Frank Sinatra, Elvis Presley, Isaac Hayes, Art Garfunkel, Amy Grant, America, Linda Ronstadt, R.E.M., Michael Feinstein och Carly Simon.

För min del är han dock mest känd som låtskrivare till Glen Campbell, med titlar som "By The Time I Get To Phoenix", "Wichita Lineman" och "Galveston". Det roliga är att han som fjortonåring köpte sin första skiva - "Turn Around, Look at Me" - med just Glen Campbell...

Här är exempelvis "Galveston" - originalvideon, brusig och rumphuggen, både vid start och slut, men den har en så speciell atmosfär - tycker jag:


Ännu ett exempel - "Wichita Lineman":


Skulle inte detta inlägg handla om Jimmy Webb? Jo visst, men han är tyvärr så mycket låtskrivare och så lite framförare av alstren i allmänhetens öron.

Därför tvingar jag på er den tredje av Glens största hits genom Jimmy Webbs kreativa penna - "By The Time I Get To Phoenix":


Så har Jimmy själv något att sätta emot då?

Döm själva:



En annan av Glen Campbells hittar var "Highwayman", men nu fortsätter vi låta Jimmy Webb själv framföra sina verk - här i en amerikansk, lite pratig, countryshow.

Vill ni slippa babblet hoppar ni till 1.30 in i klippet, som har en efterföljande intervju med honom:


På skivan "El Mirage" finns den i mitt tycke skönaste versionen med full orkester och en lite mer "svindlande" känsla - den finns förstås med i Internetradion.

Jag tänker avsluta med min favoritlåt med honom - "The Moon Is a Harsh Mistress". Denna låt har spelats in av artister som, ja, förutom Glen Campbell, förstås, Joe Cocker, Linda Ronstadt och Judy Collins, och inte minst Radka Toneff, kompad av vår egen Sverige-importerade Jimmy Webb - Steve Dobrogosz (vars version förstås ligger i Internetradion)!

Två versioner till ligger i radion, och först ska vi höra maestron själv, och sedan en underbar instrumentalversion med jazzgitarristen Pat Metheny och bassisten Chalie Haden:




Tack till den som hängt med ända till "slutet"!

- en mycket uttömmande biografi på engelskspråkiga Wikipedia. 

- Officiell hemsida

--S.

Heartworn Highways på SVT!

Så har det äntligen skett... 

- Vaddå?

- Jo, min absoluta favorit-singer/songwriter Larry Jon Wilson har haft sin svenska TV-debut - ett par år efter sin död!

Tillsammans med ett vildvuxet gäng andra singer/songwriters i början av sina karriärer från 70-talets mitt dyker han upp i den lite märkliga dokumentären "Heartworn Highways".

Filmen har egentligen ingen handling eller dramaturgi, utan känns mer som en samanställning av en dokumentärfilmares (och knappt det) hopsamlande av en del roliga och minnesvärda sekvenser. Filmen har nått kultstatus bland singer/songwriter-konnässörer, och för mig, kanske mest för att det länge var det enda filmade material som gick att få tag i med just Larry Jon innan YouTube. Han var värd i en minidokumentärserie som hette "Georgia Backroads" som spelades in någongång i mitten av 2000-talet, men den är av mindre musikaliskt intresse.

SVT2 har nu tydligen hittat denna dokumentär som spelades in redan 1975, och sände den första gången igår, och nu idag för en stund sedan kl. 16.00 - jag sprang på min granne som upprymt berättade vad han just sett - och, den repriseras en gång till den 11/9 kl. 23.30!

Missa inte - förhoppningsvis skapar den nyfikenhet på de artister som dyker upp där - de flesta av dem lever fortfarande, LJW, Gamble Rogers och Townes Van Zandt undantagna, och för en tillvaro ofta långt från de stora scenljusen. SVT snuddar här vid en tradition som många skulle kalla country eller americana, och det stämmer väl för vissa av inslagen, men för mig som "levt" vissa av dessa artister är det något mycket mer och stort - den närmaste och ärligaste formen av musikaliskt förmedlad medmänsklighet jag känner. För mig är de "de riktiga singer/songwriterna" - hoppas att fler kan hitta till denna absoluta elit!

Ta exempelvis inslaget med Townes Van Zandt när han framför sin "Waitin' 'Round To Die" med en av dem han sjunger om, den svarte gamle smeden, närvarande, och den otroliga värme som förmedlas i det ögonblicket: 

Det var ett tag sedan jag såg den själv, men jag tror att det är David Allan Coe man hör i slutet av klippet.

Och ta Larry Jon Wilson, som skaffade sin första gitarr efter att han fyllt 30, och som kommer in i studion med en så sanslöst avslappnad och självklar musikalisk framtoning att man kan tro att han fötts med gitarren i näven..:


Detta är en del av den kärna jag utgått ifrån och haft som måttstock när jag letat efter andra förmågor i samma tradition, och det har inte varit en enkel jakt. De mest värdefulla av dessa artister jag funnit har i princip aldrig spelats i svensk radio - inte ens i specialprogram som SR:s P2:s "Felicia", som ändå har visberättande och trubadurer som fokus.

Missa nu inte reprisen på tisdag kl. 23.00 i TV2 - eller gå in på SVT Play fr o m imorgon då en fullängdsversion av filmen ska läggas ut!

- Länk till förra gången jag nämnde Heartworn Highways.


-- Stefan - som önskar att han redan presenterat alla sina favvisar i singer/songwriter-facket, men framtiden får visa när den tiden dyker upp.

Åter på väg till Spanien!

Hola!

Åter på väg till andalusiska trakter! Jag sitter på GoByBus (som sympatiskt nog bjussar på trådöst bredband) efter att ha lämnat hunden hos min mamma i Ludvika, och nu alltså på väg tillbaks till Stockholm. Åker från Arlanda i eftermiddag. Denna gång ska jag verkligen försöka uppleva den sydspanska musiken på plats vilken vi inte "hann med" förra gången...

Jag blev påmind om den häromveckan när jag lyssnade på Sveriges Radios p2:s sommarserie "Duellen" - en musikalisk associationslek med två inbjudna musikpersonligheter mitt i Sveriges Radios allra heligaste hjärta - grammofonarkivet. En kul idé, som bygger på att den ene av gästerna spelar ett valfritt spår ur grammofonarkivets gömmor, den andre lyssnar och svarar med en mer eller (helst) mindre långsökt association...



Denna gång var det Sara Riedel som kombatterade med Ane Brun. De spelade detta spår ur en Almodovar-film med Miguel Poveda - A Ciega:


En uttrycksfull artist värd att bekanta sig med, eller hur...?!

En liten brasklapp angående Miguel Povedas "sydspanskhet" - han är född i Barcelona såg jag nyss - inte syd-sydspanskt direkt, men stilen är väl ändå sydspanskt dramatisk... eller? Någon som eventuellt besitter en mer initierad kunskap om spansk musik får gärna kommentera!

Jag önskar alla en skön avslutning på sommaren - det tänker vi ha!

--S.

Baba Samba - uppföljning

Tyvärr har jag inga trevliga nyheter angående Baba Samba efter att jag talat med mina guineanska vänner:

Tydligen ska han ha brutit mot ett fyraårigt kontrakt han undertecknat med ett skivbolag. Detta har lett till domstolsbeslut att Baba är låst i fyra år. Han får under denna period inte göra några nya inspelningar, och sannolikt inte heller göra några konsertframträdanden eller turnéer...

Bland mina vänner spekulerades det kring om han förstått hur hårt bunden han varit av kontraktet eller om han brutit det ändå. Han hade tydligen lockats att göra nya inspelningar med någon annan producent. Oavsett hur det ligger till är det synd på en så talangfull ung artist - fyra år är lång tid i hans ålder. Han befinner sig vad de visste nu i Guinea.

Dyker jag på några andra uppgifter om honom återkommer jag förstås i ämnet.

--Stefan

Dagens Afrikanska Artist: 108 - Baba Samba

Dagens Afrikanska Artist - 108 - Baba Samba (Guinea)

Ska man våga sig på en afrikansk artist till...? Det var onekligen ett tag sedan... Jag fick sådan inspiration av denne sångare att jag bara måste; vi gör ett hopp från Egypten, där vi abrupt avbröt "Dagens Afrikanska Artist"-svepet för 2 år sedan, till Guinea!

Här har vi en ny artist, på flera sätt - dels är han ny för mig, dels är han endast i 25-årsåldern, men han har en stor, stor röst som överraskade mig ordentligt. Jag tyckte helt enkelt inte att rösten passade till den spensliga uppenbarelsen i följande videoklipp. På sätt och vis gav han mig samma upplevelse som när jag för första gången hörde det unga svenska bluesfenomenet Svante Sjöblom.

Bara baserat på hans röstliga resurser skulle jag vilja spå honom en lysande framtid, eller vad säger ni:


Det har varit ovanligt med afrikanska reggae-artister i min afrikanska odyssé, men här har vi en som jag gärna hör och ser mer av, och varför inte - om någon svensk konsertarrangör ser detta - ta hit honom till Sverige!?! Kom ihåg var ni hörde honom först ;-)!

Det finns väldigt lite info om honom på nätet, men som tur är har jag ett par guineanska vänner som jag ska pumpa på upplysningar..

Tills dess - här kommer ytterligare en låt med Baba Samba:



Trevlig fortsättning på sommaren!

--S.

No comments - Kenny White

Ett vittnesmål från musikindustrin genom singer/songwritern Kenny Whites ögon och ironiskt humoristiska strupe!

Ett klipp som talar för sig själv:


--S.

Baby Gramps - ännu ett unikum!

Vi är tillbaks från Andalusien, från en vistelse som gav mersmak, och är nästan 2000 foton rikare (och ungefär lika mycket slantar upphöjt i tio fattigare).

Jag började lyssna på en skiva idag som heter "Rogues Gallery - Pirate Ballads, Sea Songs & Chanteys" från 2006 - en mastig dubbel-CD med hela 43 låtar och en massa intressanta artister - men jag hann inte längre än till första sången innan jag var tvungen att stanna upp...

Visst är det underbart, när man tror att man hört "allt"..., när man sång efter sång, artist efter artist tänker "- Mjae, det där var väl ok, det var väl bra...", eller t o m "...mmmm, det där var riktigt intressant..." men för det mesta "- Ok... det där har jag ju hört förr; det påminner om.... vad var det för låt...? eller vad hette han....?", att då få springa på något fullständigt oväntat...

Visst har säkert många som läser denna blogg redan sett gatumusiker som åthävar sig på alla möjliga sätt, och säkert har ni även hört strupsång, kanske t o m från flera kontinenter, men kanske inte dessa båda företeelser tillsammmans!?

Jag är lycklig!


Den här mannen bara "är" som han "är".... - Baby Gramps - först ser vi honom som man kanske helst borde uppleva honom - som gatumusiker:



Här är han på besök hos David Letterman och framför just den låt som inleder "Rogue's Gallery"-samlingen - "Cape Cod Girls":



- Officiell hemsida


Kul att vara tillbaks - på sätt och vis!


--S.


Ps - med "Ännu ett unikum" syftade jag förstås på Malcolm Holcombe! Ds.