Jag har inte hunnit skriva om detta tidigare - så det blir lite i panik...
Just nu pågår den ambulerande årliga världsmusikmässan WOMEX, denna gång i Köpenhamn - 28 oktober - 1 november.
Om jag idag fick frågan "- Om du fick välja var du skulle vilja vara just nu - varsomhelst i världen... " så skulle svaret bli "- På WOMEX!!!!"
Svenska Rikskonserter är därnere just nu och representerar Sverige tillsammans med grupperna Ale Möller Band, Bazar Blå och Nordic.
Rikskonserter ska ju, som många säkert känner till, läggas ner 2011, och uppgå i annan statlig och regional kulturell förvaltning. Hur det kommer att bli har jag inte satt mig in i, men vad jag förstår kommer inte deras subventionerade public service-mässiga artistförmedling till lokala små konsertarrangörer att upphöra, vilket jag sörjer mycket.
En stor del av Rikskonserters folk- och världsmusikaliska verksamhet har de senaste året gått ut på att erbjuda mindre konsertarrangörer runtom i landet ett internationellt intressant utbud av artister. De flesta av dessa artister har man fångat upp under tidigare års WOMEX-mässor. Dessa subventionerade konsertpaket som Rikskonserter erbjudit har även inkluderat all ljudutrustning + ljudtekniker. Det enda arbete en konsertarrangör behövt göra har varit att stå för marknadsföringen av själva konserten - för bra för att vara sant, kanske... Och efter 2011 är det alltså inte sant längre... Tyvärr!
En pressrelease från Rikskonserter angående det nordiska deltagandet på WOMEX kan läsas här!
Den årliga WOMEX-mässan genomförs på olika platser varje år, och är alltså den största internationella mässa för marknadsföring av nya folk- och världsmusikgrupper. I år ligger ett stort fokus på noridsk musik, och man har en särskild scen för den nordiska musiken. Dessutom var öppningskonserten ikväll helt nordisk. "The Great Nordic Night" kallades den. Öppningskonserten presenteras här!
Jag studsade till av glädje när jag upptäckte att kvällens Sveriges Radios P2 Live (Världens Liv(e)) direktsände från just denna invigningskonsert! Passa på att lyssna på den på deras hemsida i 30-dagarsarkivet!
Här är lineupen från WOMEXs hemsida för invigningskonserten - en för detta tillfälle ihopsatt nordisk folkmusikalisk supergrupp:
The Great Nordic Band:
Ragnhild Furebotten (Norway) fiddle
Olli Kari (Finland) accordions
Esko Järvelä (Finland) viola
Jonas Simonson (Sweden) flutes
Hanna Wiskari (Sweden) saxophones
Roger Tallroth (Sweden) guitars
Krister Jonsson (Sweden) electric guitar
Rasmus Zeeberg (Denmark) mandolins
Tapani Varis (Finland) bass
Sune Rahbek (Denmark) percussion
Anders Löfberg (Sweden) cello
Featuring soloists:
Heiða Árnadóttir (Iceland) vocals
Helene Blum (Denmark) vocals
Eivør (Faroe Islands) vocals
Hallgrim Hansegård Frikar Dance Company (Norway) dancer
Johan Hedin (Sweden) key harp Johanna Juhola (Finland) accordion
Annbjørg Lien(Norway) Hardanger fiddle
Rasmus Lyberth (Greenland) vocals
Wimme Saari (Finland) vocals
Peter Uhrbrand (Denmark) fiddle
Frifot (Sweden) with:
Lena Willemark vocals
Per Gudmundson violin
Ale Möller mandola
---
Alla övriga artist-lanseringar på WOMEX hittar ni här - detta är artister som bokas nu för turnéer i olika länder nästa och nästnästa år runtom i världen! Se alltså redan nu vad som kan vara på gång 2010 och 2011 på en scen nära dig...
Finsk världsmusikfestival - Etnosoi!-festivaali - 5 - 8 november!
Förrförra helgen var jag i Helsingfors och sprang på affischer på stan med bild på bl a Dobet Gnahoré - Elfenbenskustens kanske hetaste namn just nu. Jag tänkte - synd att SELAM inte lyckades sätta klorna i henne för sin stundande stockholmsbaserade Afrikafestival.
Den 7 november uppträder hon i Helsingfors på Ethonosoi!-festivaali! Hon är relativ nykomling och har endast två skivor bakom sig, men har en väldig energi på scenen. Hon anses av många kritiker vara ett av de mest intressanta namnen från den afrikanska kontinenten just nu.
Videoklipp från São Paulo, Brasilien - den mycket nära och rörande "Palea":
Ljudet på följande klipp är under all kritik, men man får en fin känsla för hennes stora scenpersonlighet här - från Kanada:
Från Dakar, Senegal - låten "Djigenue":
Slutligen från en Afrikafestival i Paris - en rytmsikt suggererande låt som avslutas i ett dito fyrverkeri:
- den ungerska romska gruppen Romengo, som leds av Monika Lakatos, ansedd som en av de kraftfullaste sångerskorna inom den romska musiken idag (spelar 6 november)
- den argentinske gitarristen, kompositören och musikvetaren Jorge Cardoso (spelar 8 november)
- den transsylvanska rumänska gruppen Nadara (spelar spelar 5 november)
- den indiske sitarspelaren Pandit Sanjay Guha (spelar 7 november)
Så - inget att göra nästnästa helg? Ta båten över till Finland och Helsingfors! Kanske hinner ni med Oumou Sangaré i Stockholms konserthus 6 november innan ni åker... ;-)
Béla Fleck har nämnts ett antal gånger av "Trumgottist" i hans kommentarer till några av inläggen jag gjort i bloggen. Här kommer en "spin off" på Béla:
Jag har en bakgrund (upp till 16-17 års ålder) som country-fan, något som idag nästan känns lite problematiskt, eftersom jag numera anser att genren innehåller så mycken dynga, rent ut sagt... Bluegrass, som ibland förs in under samma genre-paraply (och gränserna är ju i högsta grad flytande), har jag däremot alltid respekterat som mer levande, nära och "ärlig" musikform...
Jag återvänder då och då för att "titta till" den gamla förälskelsen, men blir alltsomoftast besviken. Senast jag gjorde ett försök var på Lida Country Festival i år - en stor besvikelse även den... De hitflugna amerikanska artisterna, Gail Davies och Tony Booth förstod inte jag varför man ansträngt sig för att få hit. Jag önskar att jag skulle ha förstått, men jag gjorde det bara inte. De var båda goda representanter för oengagerat avskräckande rutinmässigt musikanteri. Enda gången Gail Davies verkade engagerad var då hon bad någon i publiken att inte filma henne, eftersom hon riskerade att hamna på YouTube... "- Ok, något även jag kan klara mig utan...", tänkte jag...
Bild från festivalområdet:
Jag ska inte ägna detta inlägg åt att bara klaga - tvärtom! Det fanns faktiskt också något som gjorde mig positivt överraskad - på festivalområdet finns en lada, på vars övervåning - "Loftet" kallad i programmet - det spelades bluegrass (i vid bemärkelse).
Bilden är från Amerikanska Folkmusikföreningens myspace-sida:
När en grupp herrar som kallade sig "Grassride" började spela stannade tiden för mig - att detta var möjligt i Sverige! Med en självklar stadig stilkänsla och stämsång som verkligen lät "bluegrass" sopade de mattan med de tidigare gängen. Senare insåg jag att de var svenska mästare i bluegrass - föga förvånande... De som verkligen kan bluegrass-traditionen och förvaltar den med trovärdighet är få i Sverige...
När jag åter började nosa på bluegrassgenren kring 2001, efter över 15 års ointresse/pysslande-med-annat, insåg jag att en massa hänt - tiden hade inte stått stilla. Termer som "newgrass" och "jazzgrass" florerade... "Newgrass" dök egentligen upp som term redan i slutet på sjuttiontalet vad jag kunnat finna. Det var också intressant att se, att de som i slutet av 70- och början av 80-talet var "nybakade färskingar", nu tillhörde det etablerade äldre gardet. Namn som Sam Bush, Ricky Skaggs, Jerry Douglas, Tony Rice, David Grisman, Randy Scruggs mindes jag från mina unga år som nya bekantskaper. Att nu återvända och se hur de förvaltat nästan 20 år av akustisk amerikansk "vit" folkmusik var häftigt - och är det fortfarande. Många fler namn går att rabbla i detta sammanhang, men här har ni några av de förnämsta, fortfarande levande, bland amerikanska hypermusikaliska "pickers". Alla dessa är var och en värd en ingående presentation! Samtliga har dessutom sina egna pågående solokarriärer...
Béla Fleck var för ung, då, för att jag skulle minnas honom från 70-80-talet - istället insåg jag först 2001 hans bedrifter på allvar. Béla är en oerhört nyfiken musiker, och har, med sin femsträngade banjo, på sistone blivit ett slags motsvarighet till vad Ry Cooder blivit för den amerikanska gitarrmusiken - ett slags folkmusikalisk upptäcktsresande!
Just detta är en av hans senaste skivor, "Tales From the Acoustic Planet, Vol. 3: Throw Down Your Heart - Africa Sessions", ett lysande exempel på!
Men vad gör alla dessa nyfikna aritster när de är "musikaliskt hemma" då???
Jag har kommit över en radiosändning av vad som verkar vara en livekonsert från Telluride Bluegrass Festival i USA. Jag har inte lyckats få det bekräftat, men vad jag kommit fram till genom att läsa igenom programblad från olika år i PDF-format från Telluride Bluegrass Festival är att inspelningen torde vara från 1996. På första spåret talas det om "National Folk Festival, vilket gör mig lite osäker - men hur som helst - detta är fantastiska musiker!
Lineupen ser ut som följer:
- Sam Bush - mandolin
- Ricky Scaggs - mandolin
- Victor Wooten - elbas
- Bela Fleck - banjo
- Tony Rice - gitarr
- Jerry Douglas - dobro
- Maura O'Connell - sång (på ett spår)
- Paul McCandless - flöjt, sax, träblås
...ett riktigt "Bluegrass All Star Band" - detta är något av det bästa som går att uppbringa i ett bluegrass-startfält! Kvaliteten på inspelningen däremot är inte den bästa, men det är en underbar spelglädje med fantastiska improvisationsinsatser från de deltagande musikerna och ett driv som borde charma de flesta. Mest imponerad blir jag nog av Sam Bushs medodiösa tonslingor på mandolinen, men man kan tro att allihop har sålt sina själar till Djävulen - det är inga dussin-insatser någon levererar...
Här är sju spår, nr. 2 - 8, från nämnda inspelning:
Gruppen New Grass Revival (1972-89), frontad av Sam Bush, var en av de främsta nydanarna av bluegrassen på 70-talet - läs mer om deras betydelse på denna Wikipedia-länk!
Sist - och minst - kan jag inte låta bli att konstatera att det finns en återväxt....
Kolla dessa två ungar - Sierra Hull och Ryan Holladay - riva loss en gammal bluegrassklassiker - Salt Creek:
För att hitta på något att fira tänkte jag uppmärksamma att Världsmusik-kaféets blogg haft sitt två tusende besök idag sedan jag petade in besöksräknaren längst ner på sidan den 22 februari i år. Själva bloggen startades 1 november förra året - så vi har ytterligare ett tillfälle att fira framöver!
Jag kommer att vara bortrest över helgen så risken finns att (sorgebarnet) webbradion hinner lägga av innan jag återvänder - jag håller tummarna...
För säkerhets skull bjuder jag på lite annan musik under tiden! På min förra resa - med lånad bil - fanns ett kassettband, som gick varmt. Det var för övrigt det enda bandet som fanns i bilen.
Här är en av låtarna på bandet, med en artist jag antagligen aldrig annars skulle ha lärt känna - senegalesiske Bass Taye:
Och, så skulle jag vilja tipsa om sverigeaktuella New York-baserade Brasilien-inspirerade gruppen Forró in the Dark.
De väntas till Sverige och Mosebacke i Stockholm i slutet av oktober:
Det händer inte ofta numera... Jag verkar ha upptäckt alla singer/songwriters värda att lyssna på - jag har visserligen endast nämnt ett fåtal av dom här ännu, men sista åren har det varit en reel singer/songwriter-torka för min del - tills Ernie Payne dök upp för ett par veckor sedan. Det är ögonblicklig "kärlek" för min del för det mesta när jag upptäcker en ny singer/songwriter av klass...
Lyckan blev kortvarig i detta fall - efter att jag hört låten "Curse of Hamm" kollade jag genast upp honom på nätet, och insåg att han redan var död... Efter endast ett soloalbum, "Coercion Street" (2004), dog denne Louisiana-man.
Ernie Payne var ett fenomen - jag nästan vädjar till er - ge videoklippen nedan en chans!!! Mig grep han tag i ögonblickligen!
Som jag förstår den relativt knappa informationen jag funnit om honom på nätet var han ödmjukheten personifierad, och han var visst ointresserad av att tala om sig själv - han lär ha sagt "anything you want to know about me is in my music"!
Avdelningen Relativ Irrelevans:
Videoklippen nedan är från en av de få Europaturnéer han genomförde - i texten till klippet står att det är filmat i "The People's Little Theatre" i Gateshead, England, men jag fann ingen teater vid det namnet. Sannolikt är det istället fråga om "The Little Theatre, Gateshead".
Coercion Street:
Curse of Hamm:
Ancient Eyes:
En av användarkommentarerna till detta YouTube-klipp lyder:
"i saw ernie live, musta been 2 yrs ago now, in letterkenny, ireland, and he was so humble, i spoke to him afterwards, iv never felt so good about myself after i spoke with him, he brightened up that saturday nite with his politness and amazin music, great man"
De som filmat ovanstående tre klipp kallar sig för "Echo Productions"
Här är studioversionen av "Curse of Hamm" (från V A V V Records' hemsida):
En av Argentinas största folkmusiksångerskor Mercedes Sosa, även kallad "La Negra", dog alltså igår. Hon var en av de som formade den politiska latinamerikanska folkmusiken under 60- och 70-talet i den sk "nueva canción" - den nya sången. Hon var politiskt vänsteraktiv opinionsbildare och tog de svagas parti. 1976 tog den argentinska militärjuntan över makten i Argentina, och behöll den fram till 1983. Mercedes Sosa fortsatte hålla konserter, och höll ut fram till 1979 då situationen tvingade henne i exil. Efter 40 album och 3 "Latin Grammy Awards" inom "traditional"-facket har hon nu chansen att postumt knipa en Grammy till genom sitt näst sista album "Cantora 1".
Det finns en "Cantora 2" också - båda kom ut under försommaren, men det är "ettan" som är nominerad - i hela tre kategorier! De två skivorna är fyllda av duetter - samtliga spår är en duett med olika latinamerikanska sångare eller grupper - 17 på den första och 18 på den andra!
Här är en liten kort dokumentär om arbetet med den första cd:n - "work in progress":
Andrés: Obras Incompletas
Daniela Rossi & Rubén Scaramuzzino, art director (Andrés Calamaro) [Warner Music Spain/Gasa]
Aocaná
Erika Zwiener, art director (Ojos De Brujo) [Warner Music Spain/Diquela Records]
Bosegrafía
Juan Gatti, art director (Miguel Bosé) [Warner Music Benelux B.V.]
Cantora 1
Alejandro Ros, art director (Mercedes Sosa) [Sony Music/RCA]
Dramas Y Caballeros
Jesús Sarabia, art director (Luis Ramiro) [Relocos Records]
---
För att återgå till Mercedes Sosa:
Hon tolkade gärna chilenska poeter och låtskrivare, såsom Julio Numhauser (som sjungit med Mikael Wiehe) - "Todo Cambia" (allt förändras):
Här tolkar hon chilenska Violeta Parra - Gracias a La Vida (Tack till livet) - denna version, och Violeta Parras egen, ger en annan dimension till låten än den version alla känner på svenska:
"Solo le Pido a Dios" - "Jag bara frågar Gud":
Av alla plågade folk och språkområden har väl ändå latinamerika en av de rikaste folkmusikaliska skatterna när det gäller längtan om ett bättre liv, och mot förtryckande regimer. Längtan är bedövande vacker i många av dessa sånger.
En vän tipsade mig om följande klipp där hon besjunger den schweiz-födda argentinska kvinnliga poeten Alfonsina Storni, vilken tog sitt liv genom att dränka sig efter 3 års kamp mot bröstcancer 1935-38:
Jag går inte på många konserter längre - jag måste prioritera... Och denna gång prioriterade jag rätt!
En kort disco-/biografisk sammanfattning först:
Sara Tavares, av Kap Verdisk härkomst, född 1978 i Portugal, dök upp som litet 16-årigt stärnskott i melodifestivalen där hon först vunnit i Portugal och sedan representerade landet 1994 med "Chamar A Musica" i Dublin, Irland, vilket ledde till en åttondeplats. Två år senare kom debutplattan "Sara Tavares & Shout". Jag har lyssnat på den, och det är inget jag rekommenderar för en världsmusikpublik (hur nu en så'n ser ut...)... Till hennes "försvar" kan ju påpekas att hon var endast 18 år då skivan gavs ut. Hennes andra skiva, "Mi Ma Bô" (1999) var något helt annat - mycket mer varierat, men framför allt mer moget. Producent var den skönsjungande kongolesen (Kongo-Kinshasa) Lokua Kanza (officiell hemsida (franska), Wikipedia (engelska)). Men, det är fortfarande "pop"... Må så vara "afro-pop" eller "etno-pop", men fortfarande har inte säkerhetsbältet lossats.
När man sträcklyssnar på plattorna kronologiskt, som jag gör just nu, hajar man till när nästa cd, "Balancé" (2005), startar. Den mer akustiska krispigheten, klarheten och känslan av att någon just nu gör precis som den vill är övertygande! Det är sväng i full frihet!
Hennes senaste skiva, Xinti, från i år, forsätter på samma spår, men än mer rytmiskt komplex och fantasifull. Hon har även givit ut en "live-dvd-cd-box", Live in Lisboa" innehållande både en live-konsert från Lisabon och de två cd:na "Mi Ma Bô" och "Balancé"!
Här är ett YouTube-klipp från DVD:n:
Konserten då? Jodå, tack... Bilden nedan är från den - tagen av undertecknad - liksom den första och den sista i inlägget!
I en nyrenoverad lokal i Kulturhuset i Stockholm var detta invigningskonserten - t o m så pass nytt att inte utskänkningstillståndet var på plats - något man lovade skulle vara åtgärdat till nästa konsert.
Så, en helnykter publik fick se en mycket nykter och begåvad artist visa prov på en musikalisk bredd, och en röst som höll för allt från ballader till rytmiskt intrikat skolskenssväng. Vad som frapperar är hennes jazziga avspändhet, och det leder riktigt långt.
När jag ska jämföra henne blir jag att tänka på Habib Koité från Mali som jag sett två gånger i Sverige. Inte för att deras stilar sammanfaller, utan för att båda har få riktigt melodiösa "hittar", och möjligen är det deras enda respektive svagheter, men deras musikaliska fantasi och närvaro i musiken gör att de kan göra nästan vilken melodi som helst intressant. Det handlar inte så mycket och melodierna utan om det polyrytmsika landskapet de befinner sig i, och en utstrålad uppriktighet.
Sara Tavares klarade igår av att leverera en stillastående ballad, utan att den blir smörigt sockersöt, med nerv till sista tonen (trots att två flaskor fått för sig att de skulle välta mycket ljudligt på det klinkerförsedda golvet bland publiken mitt under akten), likväl som hon med sina musiker lyckas lyfta upptempolåtarna på hennes två senaste plattor till råsväng utan att det blir forcerat. Hon förefaller dessutom vara en riktigt habil gitarrist; samtidigt som komplexa sjungna melodislingor levereras lever hennes gitarrspel ett minst lika komplext liv.
Sara Tavares har hittat hem och det hemmet är mittemellan det västafrikanska gitarrbaserade repetetiva, det brasilianska polyrytmiska och etnojazziga - ett väldigt intressant världsmusikaliskt spann!
---
Nöjda - trots bristen på öl - gav vi oss ut för att åtgärda denna enda brist. Efter att dissat "Barcelona", inte kommit in på "Dublineer's" för att det var fullt, blivit nekade utskänkning på "Monk's" för att de skulle stänga, slog vi oss äntligen till ro på "Belgobaren". Tillfreds med tillvaron inmundigar vi våra respektive belgiska öl, Leffe Blond, Maredsous 6 och Bel Pils.
Plötsligt lägger vi märke till några bekanta figurer i foaljén till Freys Hotel, till vilken det går en öppning i väggen från baren. Det är Sara Tavares' musiker! Medan servitrisen ropar "- Sista beställningen!" står de utanför och röker. Vi beställer det vi ska ha och efter en stund kommer två av musikerna och, vad jag misstänker, ljudteknikern och "roddaren" in i baren. Vi överraskar det anländande sällskapet med en upphävd spontan applåd, med glada miner och uppåtriktade tummar. Förvånade men glada tackar de när de inser att vi varit en del av kvällens publik. De går vidare till baren som precis har stängt... Först blir de nekade, men lyckas ändå få varsin öl efter en stunds diskussion. Jag var nästan på väg att blanda mig i - killarna hade ju inte kunnat bli utan en välförtjänt öl!!!
Vi drack upp, reste oss för att gå, men tackade en gång till, bad om och fick ta, detta foto:
Trummisen, "roddaren" (?), gitarristen och ljudteknikern (?)... Synd att inte ha namn på dom, men Lycka till i Helsingfors i morgon!!!
Nu har jag två bloggar - så för det första - musiken:
Musik handlar om att bli berörd - på ett eller annat sätt. Vitsen med Världsmusik-kaféet kommer att vara att visa på musik från hela världen, som kanske inte är känd för den stora massan, men som förtjänar att bli det. Bredden kommer vara stor - och för den som vill - välkommen att upptäcka världen på nytt - denna gång genom musiken!
För det andra - keramiken:
Egentligen är det samma upptäckarglädje det handlar om här - form och fantasi som ger inspiration och njutning.
--Stefan